Okej, jag vet. Visst behövs det förnyelse inom socialdemokratin. Den rörelse som inte förmår utvecklas i takt med tiden är dömd att dö ut. Detta är ju anledningen till att vi nu har "de nya Moderaterna". Moderaterna, f.d. Högerpartiet, f.d. Högerns riksorganisation, f.d. Allmänna valmansförbundet, har sedan de bildades 1904 haft fel i snart sagt varje viktig fråga i mer än 100 år - motstådet mot demokratins införande eller ATP-systemet är bara två av alla genanta exampel. Det svårt att inte dra slutsatsen att man baserar sin politik på en ideologi som leder fel. Det är klart att ett sådant parti har ett stort behov av att ta avstånd från sin historia för att kunna attrahera väljare. Det är ingen tillfällighet att Reinfeldt hellre refererar till Socialdemokrater än högermän när han söker förebilder i 1900-talets svenska politik. För att kunna vinna val har Moderaterna tvingats acceptera stora delar av Socialdemokraternas politik.
Socialdemokraterna har förvisso också saker att skämmas för historiskt, men inte tillnärmelsevis så mycket som högern har. Trots alla missgrepp har det socialdemokratiska projektet på det stora hela varit en framgång. Den socialdemokratiska ideologin har väglett byggandet av ett bättre, friare och mer rättvist samhälle. Det är förstås inget annat än hyckleri att Moderaterna nu vill framstå som förvaltarna av allt bra i 1900-talets socialdemokratiska politik. Men jag är övertygad om att dessa idéer alltjämt finns kvar i den socialdemokratiska rörelsen. Nu förespråkar jag inte en tillbakagång till Erlanders eller Palmes dagar, men jag vill inte heller se rörelsen förvandlas till PR-maskineriet "de nya Socialdemokraterna". Visst behöver Socialdemokraterna förnyelse, men den förnyelsen ska ta sin utgångspunkt i den socialdemokratiska ideologin och söka moderna, progressiva lösningar för att uppnå klassiska socialdemokratiska mål som frihet och jämlikhet för alla.
Missa förresten inte Lena Sommestads intressanta inlägg i DN:
http://www.dn.se/debatt/partiets-tidlosa-varderingar-ryms-i-nagra-rader-av-palme-1.1212637
söndag 21 november 2010
söndag 14 november 2010
Det är svårt att slåss mot sin mediebild
Mona Sahlin blir inte Sveriges första kvinnliga statsminister. Det känns trist - framför allt för att jag är övertygad om att hon skulle ha gjort ett bra jobb.
Väldigt mycket av Sahlins problem verkar ha sitt ursprung i den sedan länge uttjatade Toblerone-affären. Visst gjorde hon flera allvarliga misstag, men aldrig något brottsligt. Abslolut inget som har det allra minsta med folkmord att göra. Var det inte bara en mamma som hade svårt att få privatlivet att gå ihop med en intensiv karriär? Ironiskt nog hade hon kanske klarat den biten om hon gjort vad vilken moderat som helst hade gjort och anlitat hemhjälp - vare sig den nu varit svart eller vit.
Det har tjatats i media om att Socialdemokraterna nu är ett parti bland alla andra. Man kan diskutera sanningshalten i det, men i ett avseende känner jag faktiskt inte igen partiet: Varför står man inte bakom sin ledare som man alltid har gjort tidigare? Socialdemokraterna har aldrig varit ett av de där partierna som kastar ut sin partiledare så fort det ser mörkt ut. Bakgrunden till att Sahlin nu väljer att kasta in handduken känner bara den inre kretsen i partiet till, men man måste tyvärr konstatera att den här diskussionen om Sahlins person började långt före valet.
Kanske är det också det som är problemet. Hur bra Sahlin än har varit har hon aldrig blivit kvitt den bild av henne som etablerades i samband med Toblerone-affären. Tyvärr känns det inte som att hon har fått en rättvis behandling i alla medier sedan dess. Hennes förtroendesiffror har aldrig varit i närheten av Reinfeldts och samtidigt som hon har varit partiordförande har andra socialdemokrater kunnat konkurrera med henne i dessa mätningar. Det är naturligtvis ett mycket svagt betyg och speglar en i längden ohållbar situation.
Att Sahlin nu lämnar partiordförandeposten känns på många sätt logiskt. Den stämpel som Sahlin har fått har visat sig svår att bli av med - och man kan inte slåss mot medierna hur länge som helst. Socialdemokraterna kan inte heller dras med en partiledare som är ett sänke hur länge som helst.
Sahlin har varit en både kompentent och duglig ledare. Emellertid kvarstår faktum att siffrorna ser så negativa ut - hur orättvist det än kan verka. Därför är nog hennes avgång ett steg framåt för Socialdemokraterna, men samtidigt ett mycket tråkigt och vemodigt sådant. Och ingen är väl naiv nog att tro att detta kommer att lösa Socialdemokraternas problem?
Nej, det är nu arbetet börjar på allvar. Samtidigt som demokratin inom rörelsen måste få ta sin tid, är det viktigt att så snart som möjligt komma upp på banan igen och visa att Socialdemokraterna fortfarande står för det förnuftiga och trovärdiga regeringsalternativet i svensk politik. Och det brådskar - den högerregeringeren sitter faktiskt inte så stadigt som många inbillar sig. Det finns saker som talar för att nästa riksdagsval inte behöver dröja ända till 2014 ...
Väldigt mycket av Sahlins problem verkar ha sitt ursprung i den sedan länge uttjatade Toblerone-affären. Visst gjorde hon flera allvarliga misstag, men aldrig något brottsligt. Abslolut inget som har det allra minsta med folkmord att göra. Var det inte bara en mamma som hade svårt att få privatlivet att gå ihop med en intensiv karriär? Ironiskt nog hade hon kanske klarat den biten om hon gjort vad vilken moderat som helst hade gjort och anlitat hemhjälp - vare sig den nu varit svart eller vit.
Det har tjatats i media om att Socialdemokraterna nu är ett parti bland alla andra. Man kan diskutera sanningshalten i det, men i ett avseende känner jag faktiskt inte igen partiet: Varför står man inte bakom sin ledare som man alltid har gjort tidigare? Socialdemokraterna har aldrig varit ett av de där partierna som kastar ut sin partiledare så fort det ser mörkt ut. Bakgrunden till att Sahlin nu väljer att kasta in handduken känner bara den inre kretsen i partiet till, men man måste tyvärr konstatera att den här diskussionen om Sahlins person började långt före valet.
Kanske är det också det som är problemet. Hur bra Sahlin än har varit har hon aldrig blivit kvitt den bild av henne som etablerades i samband med Toblerone-affären. Tyvärr känns det inte som att hon har fått en rättvis behandling i alla medier sedan dess. Hennes förtroendesiffror har aldrig varit i närheten av Reinfeldts och samtidigt som hon har varit partiordförande har andra socialdemokrater kunnat konkurrera med henne i dessa mätningar. Det är naturligtvis ett mycket svagt betyg och speglar en i längden ohållbar situation.
Att Sahlin nu lämnar partiordförandeposten känns på många sätt logiskt. Den stämpel som Sahlin har fått har visat sig svår att bli av med - och man kan inte slåss mot medierna hur länge som helst. Socialdemokraterna kan inte heller dras med en partiledare som är ett sänke hur länge som helst.
Sahlin har varit en både kompentent och duglig ledare. Emellertid kvarstår faktum att siffrorna ser så negativa ut - hur orättvist det än kan verka. Därför är nog hennes avgång ett steg framåt för Socialdemokraterna, men samtidigt ett mycket tråkigt och vemodigt sådant. Och ingen är väl naiv nog att tro att detta kommer att lösa Socialdemokraternas problem?
Nej, det är nu arbetet börjar på allvar. Samtidigt som demokratin inom rörelsen måste få ta sin tid, är det viktigt att så snart som möjligt komma upp på banan igen och visa att Socialdemokraterna fortfarande står för det förnuftiga och trovärdiga regeringsalternativet i svensk politik. Och det brådskar - den högerregeringeren sitter faktiskt inte så stadigt som många inbillar sig. Det finns saker som talar för att nästa riksdagsval inte behöver dröja ända till 2014 ...
onsdag 20 oktober 2010
Det är så jobbigt att vara rik ...
Nu går en ny våg att skattekverulans genom dagspressen. Den här gången är den orsakad av en utredning från KPMG som visar att Sverige har näst högst marginalskatter i världen. Se till exempel:
http://www.svd.se/naringsliv/nyheter/svenska-marginalskatter-nast-hogst-i-varlden_2021277.svd
Det jag undrar är bara: Hur relevant är det att bara jämföra skattesatser utan att titta på vad man får för skatten? Är det inte lite som att jämföra priset på olika varor? Visst kan man oja sig och tycka att 10000 kr är förfärligt dyrt - 1000 kr är ju mycket billigare. Men om man till exempel får en glasstrut för 1000 kr och en ny bil för 10000 kr - är det då verkligen bilen som är dyr?
Vidare måste man väl också jämföra marginalskatterna med hur inkomstfördelningen ser ut i respektive land? Om skillnaderna är stora finns större skäl att ha en mer progressiv skatt. Jämfört med Japan har Sverige höga skatter, men då har Japan i gengäld mindre lönespridning än Sverige. Resultatet blir att både Sverige och Japan är relativt jämlika länder.
Nä, jag tror jag sätter på lite Cornelis istället ... Syndomblues:
"Jag tycker så synd om överklassen,
förstår ni, medborgare.
Dom får alltid dra de tyngsta lassen
och dom har ett helvete!"
http://www.svd.se/naringsliv/nyheter/svenska-marginalskatter-nast-hogst-i-varlden_2021277.svd
Det jag undrar är bara: Hur relevant är det att bara jämföra skattesatser utan att titta på vad man får för skatten? Är det inte lite som att jämföra priset på olika varor? Visst kan man oja sig och tycka att 10000 kr är förfärligt dyrt - 1000 kr är ju mycket billigare. Men om man till exempel får en glasstrut för 1000 kr och en ny bil för 10000 kr - är det då verkligen bilen som är dyr?
Vidare måste man väl också jämföra marginalskatterna med hur inkomstfördelningen ser ut i respektive land? Om skillnaderna är stora finns större skäl att ha en mer progressiv skatt. Jämfört med Japan har Sverige höga skatter, men då har Japan i gengäld mindre lönespridning än Sverige. Resultatet blir att både Sverige och Japan är relativt jämlika länder.
Nä, jag tror jag sätter på lite Cornelis istället ... Syndomblues:
"Jag tycker så synd om överklassen,
förstår ni, medborgare.
Dom får alltid dra de tyngsta lassen
och dom har ett helvete!"
måndag 11 oktober 2010
Stöder ekonomipristagarnas forskning regeringens politik?
Peter Diamond, Dale Mortensen och Christopher Pissarides tilldelades årets ekonomipris till Alfred Nobels minne för sina teorier om "marknader med sökfriktioner". När jag först läste om det här i SvD fick jag intrycket att deras slutsats var att högre a-kassa leder till högre arbetslöshet och att det var för detta som de tilldelats ekonomipriset. Jag antar att många i likhet med mig kom att tänka på regeringens försämringar av a-kassan under förra mandatperioden. För alla som i likhet med mig tog detta som ett vetenskapligt stöd för regeringens politik vill jag rekommendera TCO:s blogg, där man förklarar varför nobelpristagarnas teorier förutsäger att regeringens politik snarare kan leda till att produktiviteten i ekonomin sjunker:
http://www.utredarna.nu/matsessemyr/2010/10/11/ett-mycket-aktuellt-ekonomipris
Jag är inte tillräckligt mycket ekonom för att kunna värdera de skilda synpunkterna, men efter att ha läst på lite står emellertid så mycket klart att "högre a-kassa ger högre arbetslöshet" är en dålig sammanfattning av den belönade forskningen.
http://www.utredarna.nu/matsessemyr/2010/10/11/ett-mycket-aktuellt-ekonomipris
Jag är inte tillräckligt mycket ekonom för att kunna värdera de skilda synpunkterna, men efter att ha läst på lite står emellertid så mycket klart att "högre a-kassa ger högre arbetslöshet" är en dålig sammanfattning av den belönade forskningen.
lördag 2 oktober 2010
Wetterstrand som statsminister?
Med de rödgrönas nominering av en egen kandidat till talmansposten borde det stå klart hur svensk politik kommer att se ut framöver - om den borgerliga minoritetsregeringen sitter kvar förstås. SD ser ut att få precis den vågmästarställning som alla lovade att de inte skulle få. Och ansvaret vilar förstås ytterst hos statsminister Reinfeldt, som till varje pris tycks vara beredd att klamra sig fast vid makten. Som regeringschef är det hans ansvar att se till att regeringen har majoritet i riksdagen för den politik man vill föra - det är bara fånigt att somliga försöker få det till att det är oppositionens fel att SD får inflytande.
Från borgerligt håll har man konstaterat att minoritetsregeringar inte alls är något ovanligt i Sverige och att det oftast har fungerat bra tidigare. Konstaterandet stämmer i och för sig, men förutsättningarna denna gång är annorlunda. Tidigare socialdemokratiska minoritetsregeringar har kunnat överleva genom att samarbeta både vänsterut och högerut. Om de borgerliga menar allvar med att man inte tänker samarbeta med SD, återstår bara ett samarbete vänsterut och med en samlad rödgrön opposition kommer det inte att bli enkelt. Förutsättningarna för en regering på högerkanten att kunna överleva en hel mandatperiod utan förnedrande nederlag i riksdagen torde vara små - åtminstone så länge man inte lierar sig med SD. Detsamma gäller givetvis för en rödgrön regering som bara skulle kunna samarbeta högerut.
Det enda sättet att lösa den uppkomna situationen är att luckra upp blockpolitiken, som bevisligen inte fungerar när det kommer in ett ytterligare ett oberörbart parti som gör att inget av blocken får egen majoritet. En kraftfull regering som formeras kring mitten så att den kan samarbeta både högerut och vänsterut för att få igenom sin politik. Eftersom det politiska priset för en överlöpare till det andra blocket riskerar att bli mycket högt, när båda sidor gått till val med tydliga regeringsalternativ, är den enda alternativet förmodligen att samla småpartier från respektive block. Socialdemokraterna eller Moderaterna skulle helt komma att dominera annars och göra det svårt att samarbeta med det motstående lägret. Ett alternativ vore exempelvis en regering som berstår av MP, C och FP. Tillsammans skulle man bara få ihop 72 mandat, men man skulle kunna göra upp med S eller med M och på så sätt få ihop en majoritet för sin politik utan att SD får något som helst inflytande. Det kanske kommer att bli svårt för M att acceptera en sådan regering med tanke på valframgångarna, men faktum är - trots allt prat om att alliensen blev återvald - att regeringen förlorade sin majoritet i riksdagen. Om Reinfeldt menade allvar med de ord som Sahlin med flera till slut lyckades pressa ur honom om att han inte skulle göra sig beroende av SD så är det faktiskt dags att ta konsekvenserna av det nu och avgå så att en regering som kan finna stöd utan SD kan tillträda. För FP och C kan priset bli högt för att splittra alliansen, men Björklund är säkert med på noterna om han får bli utrikesminister och Olofsson skulle säkert gärna ta över finansministerposten. Möjligheterna till inflytande skulle tveklöst öka om man slapp undan M:s totala dominans i regeringsarbetet. Och vem vet - kanske blir det Wetterstrand, som i egenskap av ledare för det största regeringspartiet, helt otippat blir Sveriges första kvinnliga statsminister?
Från borgerligt håll har man konstaterat att minoritetsregeringar inte alls är något ovanligt i Sverige och att det oftast har fungerat bra tidigare. Konstaterandet stämmer i och för sig, men förutsättningarna denna gång är annorlunda. Tidigare socialdemokratiska minoritetsregeringar har kunnat överleva genom att samarbeta både vänsterut och högerut. Om de borgerliga menar allvar med att man inte tänker samarbeta med SD, återstår bara ett samarbete vänsterut och med en samlad rödgrön opposition kommer det inte att bli enkelt. Förutsättningarna för en regering på högerkanten att kunna överleva en hel mandatperiod utan förnedrande nederlag i riksdagen torde vara små - åtminstone så länge man inte lierar sig med SD. Detsamma gäller givetvis för en rödgrön regering som bara skulle kunna samarbeta högerut.
Det enda sättet att lösa den uppkomna situationen är att luckra upp blockpolitiken, som bevisligen inte fungerar när det kommer in ett ytterligare ett oberörbart parti som gör att inget av blocken får egen majoritet. En kraftfull regering som formeras kring mitten så att den kan samarbeta både högerut och vänsterut för att få igenom sin politik. Eftersom det politiska priset för en överlöpare till det andra blocket riskerar att bli mycket högt, när båda sidor gått till val med tydliga regeringsalternativ, är den enda alternativet förmodligen att samla småpartier från respektive block. Socialdemokraterna eller Moderaterna skulle helt komma att dominera annars och göra det svårt att samarbeta med det motstående lägret. Ett alternativ vore exempelvis en regering som berstår av MP, C och FP. Tillsammans skulle man bara få ihop 72 mandat, men man skulle kunna göra upp med S eller med M och på så sätt få ihop en majoritet för sin politik utan att SD får något som helst inflytande. Det kanske kommer att bli svårt för M att acceptera en sådan regering med tanke på valframgångarna, men faktum är - trots allt prat om att alliensen blev återvald - att regeringen förlorade sin majoritet i riksdagen. Om Reinfeldt menade allvar med de ord som Sahlin med flera till slut lyckades pressa ur honom om att han inte skulle göra sig beroende av SD så är det faktiskt dags att ta konsekvenserna av det nu och avgå så att en regering som kan finna stöd utan SD kan tillträda. För FP och C kan priset bli högt för att splittra alliansen, men Björklund är säkert med på noterna om han får bli utrikesminister och Olofsson skulle säkert gärna ta över finansministerposten. Möjligheterna till inflytande skulle tveklöst öka om man slapp undan M:s totala dominans i regeringsarbetet. Och vem vet - kanske blir det Wetterstrand, som i egenskap av ledare för det största regeringspartiet, helt otippat blir Sveriges första kvinnliga statsminister?
måndag 20 september 2010
C och KD är valets stora förlorare
Jag börjar med det självklara så är det sagt: valet 2010 var tveklöst ett bakslag för de rödgröna och då inte minst för Socialdemokraterna. Det var mycket länge sedan Sverige hade ett så litet socialdemokratiskt parti. Om man dessutom har 2006 års dåliga resultat i åtanke är det berättigat att kalla det ett katastrofval. Ändå är Socialdemokraterna inte självklart de stora förlorarna.
Problemet är att man hela tiden jämför procentenheter utan att ta hänsyn till partiernas storlek. En nedgång med 4.2 procentenheter för Socialdemokraterna är trots allt inte detsamma en som motsvarande nedgång för exempelvis Centerpartiet, vilket nästan skulle raderas ut i sådana fall. För att få en mer balanserad bild måste man också ta hänsyn till partierna storlek. Om vi således ställer partiernas resultat i relation till 2006 års resultat ser förändringarna ut på följande sätt (kom ihåg att det är procent nu och inte procentenheter):
V: -5.1%
S: -12%
MP: +39%
C: -17%
FP: -5.3%
KD: -15%
M: +15%
SD: 97%
Med detta perspektiv är Centerpartiet och Kristdemokraterna valets stora förlorare. De har förlorat 17% respektive 15% av det stöd de hade 2006. Centern har alltså förlorat nästan var femte väljare från 2006 (totalt sett) - och då ska man komma ihåg att det troligtvis förekommer en del stödröstning inom det borgerliga blocket. Socialdemokraterna kommer dock inte långt efter med 12%, vilket i absoluta röster förstås är mycket mer, men i proportion till hur många röster man hade 2006 har man trots allt förlorat en mindre andel än både Centern och Kristdemokraterna. Till exempel: om Socialdemokraterna hade gjort ett lika dåligt val som Centerpartiet skulle Socialdemokraterna bara ha strax över 29% och Moderaterna hade då varit det största partiet. Även om Socialdemokraterna må ha goda skäl att tillsätta en haverikommission när de förlorat mer än var tionde väljare från förra valet, finns det andra partier som har goda skäl att göra detsamma.
Valets stora vinnare är förstås Sverigedemokraterna som nära nog lyckas dubblera sitt stöd - en ökning med 97% jämfört med 2006. Moderaterna som näst Sverigedemokraterna framställs som valets stora vinnare har dock bara ökat sitt stöd med 15%. Miljöpartiets framgångar är då mer än dubbelt så stora: +39%. Man ökar förvisso bara med 2 procentenheter, men för Miljöpartiet som tidigare bara hade ett stöd på 5.2% skulle jag hävda att det är en mycket större framgång än Moderaternas ökning.
Nu avgörs emellertid valet inte av procentuella ökningar utan av det faktiska antalet röster, men i eftervalsanalysen är det viktigt att också hålla den bild jag presenterat här i minne. Man kan inte bara titta på procentenheterna. Men hur man än vänder och vrider på siffrorna är Mona Sahlin idag en förlorare - precis som hon sedan länge presenterats i många medier - men hon är inte den enda. Frågan är nu om det här kommer att leda till en mosa-Maud-kampanj eller en göra-Göran-till-loser-kampanj i pressen eller om mosa-Mona-kampanjen kommer att fortsätta som tidigare?
Problemet är att man hela tiden jämför procentenheter utan att ta hänsyn till partiernas storlek. En nedgång med 4.2 procentenheter för Socialdemokraterna är trots allt inte detsamma en som motsvarande nedgång för exempelvis Centerpartiet, vilket nästan skulle raderas ut i sådana fall. För att få en mer balanserad bild måste man också ta hänsyn till partierna storlek. Om vi således ställer partiernas resultat i relation till 2006 års resultat ser förändringarna ut på följande sätt (kom ihåg att det är procent nu och inte procentenheter):
V: -5.1%
S: -12%
MP: +39%
C: -17%
FP: -5.3%
KD: -15%
M: +15%
SD: 97%
Med detta perspektiv är Centerpartiet och Kristdemokraterna valets stora förlorare. De har förlorat 17% respektive 15% av det stöd de hade 2006. Centern har alltså förlorat nästan var femte väljare från 2006 (totalt sett) - och då ska man komma ihåg att det troligtvis förekommer en del stödröstning inom det borgerliga blocket. Socialdemokraterna kommer dock inte långt efter med 12%, vilket i absoluta röster förstås är mycket mer, men i proportion till hur många röster man hade 2006 har man trots allt förlorat en mindre andel än både Centern och Kristdemokraterna. Till exempel: om Socialdemokraterna hade gjort ett lika dåligt val som Centerpartiet skulle Socialdemokraterna bara ha strax över 29% och Moderaterna hade då varit det största partiet. Även om Socialdemokraterna må ha goda skäl att tillsätta en haverikommission när de förlorat mer än var tionde väljare från förra valet, finns det andra partier som har goda skäl att göra detsamma.
Valets stora vinnare är förstås Sverigedemokraterna som nära nog lyckas dubblera sitt stöd - en ökning med 97% jämfört med 2006. Moderaterna som näst Sverigedemokraterna framställs som valets stora vinnare har dock bara ökat sitt stöd med 15%. Miljöpartiets framgångar är då mer än dubbelt så stora: +39%. Man ökar förvisso bara med 2 procentenheter, men för Miljöpartiet som tidigare bara hade ett stöd på 5.2% skulle jag hävda att det är en mycket större framgång än Moderaternas ökning.
Nu avgörs emellertid valet inte av procentuella ökningar utan av det faktiska antalet röster, men i eftervalsanalysen är det viktigt att också hålla den bild jag presenterat här i minne. Man kan inte bara titta på procentenheterna. Men hur man än vänder och vrider på siffrorna är Mona Sahlin idag en förlorare - precis som hon sedan länge presenterats i många medier - men hon är inte den enda. Frågan är nu om det här kommer att leda till en mosa-Maud-kampanj eller en göra-Göran-till-loser-kampanj i pressen eller om mosa-Mona-kampanjen kommer att fortsätta som tidigare?
måndag 13 september 2010
De mest kompetenta
"De mest kompetenta ska sitta i styrelserna", meddelade jämställdhetsminister Nyamko Sabuni idag. (http://www.expressen.se/nyheter/val2010/1.2133917/borgstrom-s-vill-lagstifta-kvotering)
Bra! Det betyder alltså att hon äntligen svängt och vill sätta stopp för den dolda kvoteringen av män till bolagens styrelser och börja kvotera in mer kompetenta kvinnor. Det är ju en reform som med stor framgång genomförts i Norge och allt talar för att det skulle fungera lika bra i Sverige.
Tyvärr var det inte alls detta som Sabuni menade - tvärtom vill hon inte se någon kvotering. Hur ska man då tolka hennes uttalande? Menar hon att de mest kompetenta sitter i styrelsen nu? Anser jämställdhetsministern med andra ord att män är mer kompetenta än kvinnor, eftersom män är överrepresenterade i styrelser? Varför skulle hon annars försvara det rådande systemet?
För min del anser jag att kvinnor är lika kompetenta som män och jag skulle därför förvänta mig en tämligen lika fördelning mellan män och kvinnor i bolagsstyrelserna ifall det vore så att kompetens vore det avgörande kriteriet. Därför visar den skeva fördelningen för mig att det är någon annan faktor som spelar in. Kön vore en mycket rimlig gissning.
Genom att man systematiskt väljer in män istället för kvinnor menar jag att vi får mindre kompetenta bolagsstyrelser. En kvotering skulle således bidra till att höja kompetensen i bolagsstyrelserna, eftersom de mest kompetenta kvinnorna hittills sorterats bort till förmån för mindre kompetenta män.
Jag tror också att man ganska snart skulle kunna avskaffa kvoteringen igen, eftersom det inte fyller någon funktion när man väl har lyckats bryta gubbväldet i sammanträdesrummen. Det är så man bör se kvoteringslagen - en tillfällig insats för att komma till rätta med ett missförhållande i samhället.
Bra! Det betyder alltså att hon äntligen svängt och vill sätta stopp för den dolda kvoteringen av män till bolagens styrelser och börja kvotera in mer kompetenta kvinnor. Det är ju en reform som med stor framgång genomförts i Norge och allt talar för att det skulle fungera lika bra i Sverige.
Tyvärr var det inte alls detta som Sabuni menade - tvärtom vill hon inte se någon kvotering. Hur ska man då tolka hennes uttalande? Menar hon att de mest kompetenta sitter i styrelsen nu? Anser jämställdhetsministern med andra ord att män är mer kompetenta än kvinnor, eftersom män är överrepresenterade i styrelser? Varför skulle hon annars försvara det rådande systemet?
För min del anser jag att kvinnor är lika kompetenta som män och jag skulle därför förvänta mig en tämligen lika fördelning mellan män och kvinnor i bolagsstyrelserna ifall det vore så att kompetens vore det avgörande kriteriet. Därför visar den skeva fördelningen för mig att det är någon annan faktor som spelar in. Kön vore en mycket rimlig gissning.
Genom att man systematiskt väljer in män istället för kvinnor menar jag att vi får mindre kompetenta bolagsstyrelser. En kvotering skulle således bidra till att höja kompetensen i bolagsstyrelserna, eftersom de mest kompetenta kvinnorna hittills sorterats bort till förmån för mindre kompetenta män.
Jag tror också att man ganska snart skulle kunna avskaffa kvoteringen igen, eftersom det inte fyller någon funktion när man väl har lyckats bryta gubbväldet i sammanträdesrummen. Det är så man bör se kvoteringslagen - en tillfällig insats för att komma till rätta med ett missförhållande i samhället.
lördag 11 september 2010
Kurruption och demokrati
Debatten kring Moderaternas och Kristdemokraternas hemliga donatorer blir alltmer intressant. Det är skönt att Socialdemokraterna äntligen har bytt fot i denna fråga och stöder en lagstiftning. Således finns det nu en majoritet i riksdagen - det ska bli mycket spännande att se om Centern och Folkpartien vågar driva igenom frågan mot Moderaternas vilja.
Undanflykterna från moderat håll är förstås helt substanslösa. Valhemligheten handlar om att man har rätt att inte behöva avslöja vilket parti man röstar på. Det är en självklar rätt. Om man vill skänka stora summor till ett politiskt parti måste man naturligtvis vara beredd att stå för detta. Med de summor framför allt Moderaterna har tagit emot finns skäl att börja undra vems ärenden de egentligen går. Blotta tanken är nog för det ska krävas en översyn av systemet.
Reinfeldts och Schlingermanns krumelurer för att slippa diskutera själva sakfrågan handlar vanligtvis om LO:s stöd till Socialdemokraterna. Det borde vara uppenbart för alla att det är en jämförelse som haltar på många plan. Till att börja med är stödet inte hemligt utan redovisas öppet. Sedan sticker det förstås i ögonen på Moderaterna att arbetarrörelsen väljer att stödja ett verkligt arbetarparti istället, men nu är faktiskt LO en demokratisk organisation. LO är i full rätt att stödja det parti som de tror bäst kan tillvarata arbetarnas intressen. Hittills har detta varit Socialdemokratiska arbetarepartiet, men den dagen LO:s medlemmar tycker något annat kommer stödet naturligtvis att upphöra.
Jag kan förstå Reinfeldt invändning om att det måste kännas konstigt för de LO-medlemmar som inte röstar på Socialdemokraterna, men å andra sidan måste det kännas ännu konstigare för de som arbetar för ett företag som via Svenskt Näringsliv stöder Moderaterna. Kan det kännas bra att bidra till en vinst som i förlängningen används för att motverka ens egna intressen? En viktig skillnad är förstås att en arbetare inte har någon som helst möjlighet att påverka vad ett företag ska använda sin vinst till, eftersom företag, till skillnda från fackförbund, inte är demokratiska organisationer. Borgerligheten bör inse att det fackförbundens sak att välja om och i sådana fall vilket parti man vill stödja. Och om man nu är så angelägen om att få detta stöd, bör man kanske börja lyssna mer till vad fackföreningsrörelsen har att säga, istället för att driva antifackliga kampanjer.
Undanflykterna från moderat håll är förstås helt substanslösa. Valhemligheten handlar om att man har rätt att inte behöva avslöja vilket parti man röstar på. Det är en självklar rätt. Om man vill skänka stora summor till ett politiskt parti måste man naturligtvis vara beredd att stå för detta. Med de summor framför allt Moderaterna har tagit emot finns skäl att börja undra vems ärenden de egentligen går. Blotta tanken är nog för det ska krävas en översyn av systemet.
Reinfeldts och Schlingermanns krumelurer för att slippa diskutera själva sakfrågan handlar vanligtvis om LO:s stöd till Socialdemokraterna. Det borde vara uppenbart för alla att det är en jämförelse som haltar på många plan. Till att börja med är stödet inte hemligt utan redovisas öppet. Sedan sticker det förstås i ögonen på Moderaterna att arbetarrörelsen väljer att stödja ett verkligt arbetarparti istället, men nu är faktiskt LO en demokratisk organisation. LO är i full rätt att stödja det parti som de tror bäst kan tillvarata arbetarnas intressen. Hittills har detta varit Socialdemokratiska arbetarepartiet, men den dagen LO:s medlemmar tycker något annat kommer stödet naturligtvis att upphöra.
Jag kan förstå Reinfeldt invändning om att det måste kännas konstigt för de LO-medlemmar som inte röstar på Socialdemokraterna, men å andra sidan måste det kännas ännu konstigare för de som arbetar för ett företag som via Svenskt Näringsliv stöder Moderaterna. Kan det kännas bra att bidra till en vinst som i förlängningen används för att motverka ens egna intressen? En viktig skillnad är förstås att en arbetare inte har någon som helst möjlighet att påverka vad ett företag ska använda sin vinst till, eftersom företag, till skillnda från fackförbund, inte är demokratiska organisationer. Borgerligheten bör inse att det fackförbundens sak att välja om och i sådana fall vilket parti man vill stödja. Och om man nu är så angelägen om att få detta stöd, bör man kanske börja lyssna mer till vad fackföreningsrörelsen har att säga, istället för att driva antifackliga kampanjer.
lördag 4 september 2010
Veckans onödigaste debatt ...
... måste vara när Maria Wetterstrand och Maud Olofsson möts i Agenda ikväll. Frågan lyder: "Är Miljöpartiet eller Centern det grönaste partiet?" Oavsett vilka ambitioner Centern har är en röst på dem en röst på Moderaterna. Naturskyddsföreningen har i en sammanställning visat att Moderaterna är det mest miljöfientliga partiet i Sveriges riksdag och att de dessvärre helt kört över småpartierna i regeringen. Svaret är alltså Miljöpartiet. Förstås.
onsdag 25 augusti 2010
Framåt, framåt! ropar krabborna.
Man undrar hur dom egentligen tänkte, PR-strategerna inom alliansen, när de började sätta upp affischer med texten "Bakåt eller framåt?". Vill de att väljarna ska rösta på ett progressivt parti? Då ligger ju inte alliansens partier närmast tillhands direkt. Faktum är ju att alliansen helt domineras av ett i grunden konservativt parti som sagt nej till i snart sagt alla progressiva reformer som genomförts under det senaste seklet - den allmänna rösträtten är bara ett exempel på en reform som man motsatte sig. På punkt efter punkt har man i och för sig tvingats ändra uppfattning för att inte försvinna på historiens skräphög - men att påstå att man är framåtsträvande ... Är det någon som kan tro på det?
Moderaternas inställning till framtidsfrågor framgår också tydligt av Naturvårdsverkets granskning (http://www.naturskyddsforeningen.se/upload/Pressmeddelanden/rapport-valgranskning.pdf). Där konstaterar man att den gångna mandatperioden trots goda förutsättningar lett till en tillbakagång inom miljöpolitiken. Det måste vara svårt för Centern att värja sig för insikten att man reducerats till borgerlighetens miljöalabi, när Naturvårdsverkets sammanställning så tydligt visar att Moderaterna på punkt efter punkt bestämt miljöpolitikens innehåll (eller snarare brist på innehåll). Nu tycker jag i och för sig att Andreas Carlgren verkar vara en bra och hygglig politiker - men trodde han verkligen att det skulle gå att bedriva en effektiv miljöpolitik i en moderatdominerad regering? Om de menar allvar med sitt miljöengagemang borde de tänka över vilken regering de vill stödja under nästa mandatperiod.
Ett annat exempel på framsynhet kom under gårdagens ekonomidebatt, där Folkpartiets Carl B Hamilton stod och hävdade att vi inte behövde göra något för att ställa om från oljeberoendet. Inställningen är riskfylld av flera skäl. Att bara vänta och hoppas att allt ska lösa sig av sig självt kan bli mycket dyrbart. Ingen vet hur snabbt bensinpriset kommer att öka, men kan vara helt säkra på att det kommer att bli dyrare. Mycket, mycket dyrare. Kanske blir det en ny oljekris som under 70-talet, fast värre, och då kommer det att svida ordentligt för den som inte har något alternativ. En annan aspekt som helt kom bort i debatten är miljön - vi vet att dagens koldioxiduppsläpp utgör ett globalt hot. Det kan bli betydligt dyrare än 49 öre i höjd bensinskatt. Tyvärr vittnade Hamiltons uttalande om en mycket liten insikt i dessa frågor.
Vi vet mycket litet om framtiden. Men så mycket vet vi att framtidens bilar inte kommer att drivas med bensin eller diesel. Däremot kommer bilen med all sannolikhet att finnas kvar. Och den som blir först med ett hållbart alternativ till oljan har mycket stora pengar att tjäna. Varför inte utnyttja den vetskapen för att stärka Sveriges position inför framtiden instället för fortsätta på en återvändsgränd ända tills man kraschar in i muren?
Bakåt eller framåt? Det känns som ett mycket lätt val.
PS. Nej, jag vet. Egentligen är inte ens krabborna så dumma att de går baklänges.
Moderaternas inställning till framtidsfrågor framgår också tydligt av Naturvårdsverkets granskning (http://www.naturskyddsforeningen.se/upload/Pressmeddelanden/rapport-valgranskning.pdf). Där konstaterar man att den gångna mandatperioden trots goda förutsättningar lett till en tillbakagång inom miljöpolitiken. Det måste vara svårt för Centern att värja sig för insikten att man reducerats till borgerlighetens miljöalabi, när Naturvårdsverkets sammanställning så tydligt visar att Moderaterna på punkt efter punkt bestämt miljöpolitikens innehåll (eller snarare brist på innehåll). Nu tycker jag i och för sig att Andreas Carlgren verkar vara en bra och hygglig politiker - men trodde han verkligen att det skulle gå att bedriva en effektiv miljöpolitik i en moderatdominerad regering? Om de menar allvar med sitt miljöengagemang borde de tänka över vilken regering de vill stödja under nästa mandatperiod.
Ett annat exempel på framsynhet kom under gårdagens ekonomidebatt, där Folkpartiets Carl B Hamilton stod och hävdade att vi inte behövde göra något för att ställa om från oljeberoendet. Inställningen är riskfylld av flera skäl. Att bara vänta och hoppas att allt ska lösa sig av sig självt kan bli mycket dyrbart. Ingen vet hur snabbt bensinpriset kommer att öka, men kan vara helt säkra på att det kommer att bli dyrare. Mycket, mycket dyrare. Kanske blir det en ny oljekris som under 70-talet, fast värre, och då kommer det att svida ordentligt för den som inte har något alternativ. En annan aspekt som helt kom bort i debatten är miljön - vi vet att dagens koldioxiduppsläpp utgör ett globalt hot. Det kan bli betydligt dyrare än 49 öre i höjd bensinskatt. Tyvärr vittnade Hamiltons uttalande om en mycket liten insikt i dessa frågor.
Vi vet mycket litet om framtiden. Men så mycket vet vi att framtidens bilar inte kommer att drivas med bensin eller diesel. Däremot kommer bilen med all sannolikhet att finnas kvar. Och den som blir först med ett hållbart alternativ till oljan har mycket stora pengar att tjäna. Varför inte utnyttja den vetskapen för att stärka Sveriges position inför framtiden instället för fortsätta på en återvändsgränd ända tills man kraschar in i muren?
Bakåt eller framåt? Det känns som ett mycket lätt val.
PS. Nej, jag vet. Egentligen är inte ens krabborna så dumma att de går baklänges.
måndag 16 augusti 2010
Sidan du söker finns inte - om moderat jämställdhetspolitik
Egentligen tänkte jag inte ägna mig åt att plocka enkla poänger, men den här gången kan jag bara inte låta bli ...
Så här var det: Jag funderade lite på vilka konkreta åtgärder de olika riksdagspartierna egentligen har för att minska klyftorna mellan könen. Därför surfade jag in på olika partiers sidor och sökte på ordet jämställdhet.
Hos Moderaterna fick jag genest upp en ruta som sa: "Moderaterna om jämställdhet - om Moderaternas syn på jämställdhet. Faktablad samt frågor och svar. Läs mer"
Precis vad jag söker, tänkte jag och klickade på knappen "läs mer".
Men vad händer? Jo, en sida med en moderatlogga kommer och meddelar:
"Siden du söker finns inte. Besök gärna moderat.se där du hittar länkar till olika delar av Moderaterna."
Ska man tolka det som att modsen inte har någon jämställdhetspolitik? Det hedrar dem att de åtminstone är så ärliga att de själva tillstår det.
Testa själva om ni inte tror mig! Eller följ dessa länkar:
http://www.moderat.se/web/Hem.aspx#search_jämställdhet
http://www.moderat.se/Templates/PageNotFound.aspx?PageNotFoundURL=%2fweb%2fJamstalldhet.aspx
Så här var det: Jag funderade lite på vilka konkreta åtgärder de olika riksdagspartierna egentligen har för att minska klyftorna mellan könen. Därför surfade jag in på olika partiers sidor och sökte på ordet jämställdhet.
Hos Moderaterna fick jag genest upp en ruta som sa: "Moderaterna om jämställdhet - om Moderaternas syn på jämställdhet. Faktablad samt frågor och svar. Läs mer"
Precis vad jag söker, tänkte jag och klickade på knappen "läs mer".
Men vad händer? Jo, en sida med en moderatlogga kommer och meddelar:
"Siden du söker finns inte. Besök gärna moderat.se där du hittar länkar till olika delar av Moderaterna."
Ska man tolka det som att modsen inte har någon jämställdhetspolitik? Det hedrar dem att de åtminstone är så ärliga att de själva tillstår det.
Testa själva om ni inte tror mig! Eller följ dessa länkar:
http://www.moderat.se/web/Hem.aspx#search_jämställdhet
http://www.moderat.se/Templates/PageNotFound.aspx?PageNotFoundURL=%2fweb%2fJamstalldhet.aspx
lördag 14 augusti 2010
Straffbeskattad?
En kul anekdot från Aftonbladets blogg:
I morse drabbade partisekreterarna Ibrahim Baylan (S) och Per Schlingmann (M) samman i SVT.s morgonsoffa om jobbpolitiken och partiernas kampanjer. Efteråt stötte de ihop med den forne försvarsministern Anders Björck (M) utanför tv-studion.
– Landshövdingen, sa Baylan glatt när de skakade hand.
– Nja, före detta. Jag är pensionär nu, svarade Björck.
Baylan fann sig snabbt och frågade:
– Jaha, straffbeskattad?
http://blogg.aftonbladet.se/politikerkollen/2010/08/forvirrad-baylan-ger-svar-pa-tal
Undrar vad Björck svarade?
I morse drabbade partisekreterarna Ibrahim Baylan (S) och Per Schlingmann (M) samman i SVT.s morgonsoffa om jobbpolitiken och partiernas kampanjer. Efteråt stötte de ihop med den forne försvarsministern Anders Björck (M) utanför tv-studion.
– Landshövdingen, sa Baylan glatt när de skakade hand.
– Nja, före detta. Jag är pensionär nu, svarade Björck.
Baylan fann sig snabbt och frågade:
– Jaha, straffbeskattad?
http://blogg.aftonbladet.se/politikerkollen/2010/08/forvirrad-baylan-ger-svar-pa-tal
Undrar vad Björck svarade?
måndag 9 augusti 2010
Det är klart att föräldrarna vet bäst
Som småbarnsförälder har jag funderat en del på diskussionen kring kvoteringen av föräldraledigheten. Jag kan känna sympati både för de som vill införa fler pappamånader och de som vill ta bort dem helt. I själva verket vill jag bådadera. Låter det inkonsekvent? Nej, jag tror faktiskt inte att det är det. Låt mig förklara:
För vår del, alltså min sambo och jag, känns det naturligt att dela på föräldraledigheten. Till min stora glädje verkar det vara fullt accepterat på både min och min sambos arbetsplats. Samtidigt misstänker jag att det inte skulle ha varit lika naturligt om inte pappamånaden hade införts. Jag kan bara jämföra med bekanta från andra länder, där det är självklart att kvinnan ska ta hand om barnen. Att pappan ska stanna hemma med barnet tycks ibland betraktas som en absurditet. (Stackars pappor, säger jag.) I det avseendet känns Sverige som ett bättre och modernare land än många andra. På något sätt måste det förstås hänga ihop med att vi i Sverige haft en aktivare och progressivare politik för att främja jämställdheten.
Argumentet som Göran Hägglund alltid brukar dra är att föräldrarna ska få bestämma själva, eftersom föräldrarna vet bäst. Och självklart måste det vara så - föräldrarna vet bäst. Det är inte heller rimligt att politiska beslut ska inskränka individers frihet bara för att det ska se bra ut i jämställdhetsstatistiken. Låt alltså föräldrarna själva bestämma fritt.
Saken är bara den att jag inte tror att det rör sig om ett fritt val. Inte på ett djupare plan, inte i ordets egentliga betydelse. Om det verkligen rörde sig om ett fritt val skulle jag förvänta mig att fördelningen mellan män och kvinnor vore ungefär 50-50. Nu är den snarare 20-80, det vill säga kvinnor tar ut fyra gånger mer föräldraledighet. Eftersom jag inte tror att detta på något sätt är genetiskt betingat, drar jag slutsatsen att det rör sig om ett strukturellt problem i samhället. Med andra ord rör det sig inte om ett fritt val. I ett friare, mer jämställt samhälle skulle ledigheten fördela sig annorlunda.
Det är här jag tror att saken blir komplicerad för mer högersinnade personer. Om individen själv får bestämma - hur kan jag då påstå att det inte är ett fritt val? Saken är att även om vi alla är individer ingår vi också i ett socialt sammanhang som vi aldrig kan frigöra oss ifrån. Så länge man utifrån vissa parametrar som exempelvis kön kan förutsäga hur en person kommer att bete sig kan man inte hävda att det handlar om fria val. Kön bär man alltid med sig. Klass bär man alltid med sig. Ingen är fri från sin egen historia.
Jag ser mig som progressiv och anser därför att sådana samhälleliga strukturer måste bekämpas. Ett argument för det är faktiskt just friheten - som det är idag fattar ju föräldrar beslut som bygger på samhälleliga konventioner och inte på fria individers fria vilja. En åtgärd för att förbättra läget vore att skärpa kvoteringen ytterligare och införa flera pappamånader. Man skulle faktiskt också kunna se det som att man gör föräldraledigheten mer individualiserad.
En viktig sak är dock att jag ser det som en tidsbegränsad insats. När föräldraledigheten fördelar sig rimligt jämnt mellan könen är det fullt logiskt att låta oss föräldrar styra helt själva. Om den ena föräldern tar ut 100% av föräldraledigheten för att det av någon anledning passar just den familjen ser jag inget problem med det så länge det inte alltid är kvinnan som är den som stannar hemma med barnen. I ett jämställt samhälle borde det vara lika vanligt att mannen gör det. Jag kan i och för sig tycka lite synd om både barnet och den förälder som väljer att inte vara föräldraledig, men om det nu är föräldrarnas, i sann mening, fria val, har varken jag eller någon annan rätt att lägga sig i det.
Alltså: öka tillfälligt kvoteringen tills statistiken ser anständig ut. Låt sedan hela makten återgå till föräldrarna. De är ju trots allt de som vet bäst.
För vår del, alltså min sambo och jag, känns det naturligt att dela på föräldraledigheten. Till min stora glädje verkar det vara fullt accepterat på både min och min sambos arbetsplats. Samtidigt misstänker jag att det inte skulle ha varit lika naturligt om inte pappamånaden hade införts. Jag kan bara jämföra med bekanta från andra länder, där det är självklart att kvinnan ska ta hand om barnen. Att pappan ska stanna hemma med barnet tycks ibland betraktas som en absurditet. (Stackars pappor, säger jag.) I det avseendet känns Sverige som ett bättre och modernare land än många andra. På något sätt måste det förstås hänga ihop med att vi i Sverige haft en aktivare och progressivare politik för att främja jämställdheten.
Argumentet som Göran Hägglund alltid brukar dra är att föräldrarna ska få bestämma själva, eftersom föräldrarna vet bäst. Och självklart måste det vara så - föräldrarna vet bäst. Det är inte heller rimligt att politiska beslut ska inskränka individers frihet bara för att det ska se bra ut i jämställdhetsstatistiken. Låt alltså föräldrarna själva bestämma fritt.
Saken är bara den att jag inte tror att det rör sig om ett fritt val. Inte på ett djupare plan, inte i ordets egentliga betydelse. Om det verkligen rörde sig om ett fritt val skulle jag förvänta mig att fördelningen mellan män och kvinnor vore ungefär 50-50. Nu är den snarare 20-80, det vill säga kvinnor tar ut fyra gånger mer föräldraledighet. Eftersom jag inte tror att detta på något sätt är genetiskt betingat, drar jag slutsatsen att det rör sig om ett strukturellt problem i samhället. Med andra ord rör det sig inte om ett fritt val. I ett friare, mer jämställt samhälle skulle ledigheten fördela sig annorlunda.
Det är här jag tror att saken blir komplicerad för mer högersinnade personer. Om individen själv får bestämma - hur kan jag då påstå att det inte är ett fritt val? Saken är att även om vi alla är individer ingår vi också i ett socialt sammanhang som vi aldrig kan frigöra oss ifrån. Så länge man utifrån vissa parametrar som exempelvis kön kan förutsäga hur en person kommer att bete sig kan man inte hävda att det handlar om fria val. Kön bär man alltid med sig. Klass bär man alltid med sig. Ingen är fri från sin egen historia.
Jag ser mig som progressiv och anser därför att sådana samhälleliga strukturer måste bekämpas. Ett argument för det är faktiskt just friheten - som det är idag fattar ju föräldrar beslut som bygger på samhälleliga konventioner och inte på fria individers fria vilja. En åtgärd för att förbättra läget vore att skärpa kvoteringen ytterligare och införa flera pappamånader. Man skulle faktiskt också kunna se det som att man gör föräldraledigheten mer individualiserad.
En viktig sak är dock att jag ser det som en tidsbegränsad insats. När föräldraledigheten fördelar sig rimligt jämnt mellan könen är det fullt logiskt att låta oss föräldrar styra helt själva. Om den ena föräldern tar ut 100% av föräldraledigheten för att det av någon anledning passar just den familjen ser jag inget problem med det så länge det inte alltid är kvinnan som är den som stannar hemma med barnen. I ett jämställt samhälle borde det vara lika vanligt att mannen gör det. Jag kan i och för sig tycka lite synd om både barnet och den förälder som väljer att inte vara föräldraledig, men om det nu är föräldrarnas, i sann mening, fria val, har varken jag eller någon annan rätt att lägga sig i det.
Alltså: öka tillfälligt kvoteringen tills statistiken ser anständig ut. Låt sedan hela makten återgå till föräldrarna. De är ju trots allt de som vet bäst.
Så här är det
Jag har passerat 30.
Jag bor med min sambo sedan ganska många år.
Vi har fått vårt första barn.
Jag har ett jobb som är kul och stimulerande.
Och så vidare ... ni förstår grejen?
Det är inte det att jag på något sätt vantrivs - tvärtom. Det är jättekul. Samtidigt grips jag ibland en smygande känsla att jag är på väg att bli tråkig och bekväm. Det blir alltmer sällan som man sitter uppe och diskuterar politik, filosofi, poesi eller vad det nu var man egentligen ägnade alla nätter åt när man var ung och fri. Med den distans som åren ger kan jag ibland se ner på de där ganska pretentiösa ämnena med viss ironi och misstänka att rätt mycket bara var en ursäkt för att få dricka vin och känna sig lite djup.
Samtidigt är det precis den attityden som har börjat störa mig hos mig själv. Varför ska man sluta fundera på sådana i grunden mycket viktiga frågor bara för att man börjar bli medelålders? Kanske vet ni hur det är - man tror sig på något sätt kommit fram till vem man är; man läser mest bara saker som stämmer med ens egen övertygelse; man håller sig till situationer där man känner sig bekväm; man utmanar inte sig själv och sina egna föreställningar längre.
Därför tänkte jag starta denna blogg: Bloggen för bevarandet av tankens elasticitet. Min förhoppning är att det kanske kan förhindra att jag så småningom blir en sur pensionär som ger ungdomar örfilar för att lära dem veta hut eller att jag en dag instämmande sitter och nickar när jag läser SvD:s ledarsida.
Därför tänker jag försöka skriva ner en del av de saker som dyker upp i mitt huvud. Förhoppningsvis är det någon därute som är intresserad av samma frågor, som tänker i liknande eller kanske helt andra banor och som kan bidra med synpunkter så att det blir en framåtsträvande diskussion. Därigenom kanske bloggen kan bidra till att tankens elasticitet hos oss båda kan bibehållas ytterligare en tid.
Japp, det var allt. Nu kör vi.
Jag bor med min sambo sedan ganska många år.
Vi har fått vårt första barn.
Jag har ett jobb som är kul och stimulerande.
Och så vidare ... ni förstår grejen?
Det är inte det att jag på något sätt vantrivs - tvärtom. Det är jättekul. Samtidigt grips jag ibland en smygande känsla att jag är på väg att bli tråkig och bekväm. Det blir alltmer sällan som man sitter uppe och diskuterar politik, filosofi, poesi eller vad det nu var man egentligen ägnade alla nätter åt när man var ung och fri. Med den distans som åren ger kan jag ibland se ner på de där ganska pretentiösa ämnena med viss ironi och misstänka att rätt mycket bara var en ursäkt för att få dricka vin och känna sig lite djup.
Samtidigt är det precis den attityden som har börjat störa mig hos mig själv. Varför ska man sluta fundera på sådana i grunden mycket viktiga frågor bara för att man börjar bli medelålders? Kanske vet ni hur det är - man tror sig på något sätt kommit fram till vem man är; man läser mest bara saker som stämmer med ens egen övertygelse; man håller sig till situationer där man känner sig bekväm; man utmanar inte sig själv och sina egna föreställningar längre.
Därför tänkte jag starta denna blogg: Bloggen för bevarandet av tankens elasticitet. Min förhoppning är att det kanske kan förhindra att jag så småningom blir en sur pensionär som ger ungdomar örfilar för att lära dem veta hut eller att jag en dag instämmande sitter och nickar när jag läser SvD:s ledarsida.
Därför tänker jag försöka skriva ner en del av de saker som dyker upp i mitt huvud. Förhoppningsvis är det någon därute som är intresserad av samma frågor, som tänker i liknande eller kanske helt andra banor och som kan bidra med synpunkter så att det blir en framåtsträvande diskussion. Därigenom kanske bloggen kan bidra till att tankens elasticitet hos oss båda kan bibehållas ytterligare en tid.
Japp, det var allt. Nu kör vi.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)