Debatten kring Moderaternas och Kristdemokraternas hemliga donatorer blir alltmer intressant. Det är skönt att Socialdemokraterna äntligen har bytt fot i denna fråga och stöder en lagstiftning. Således finns det nu en majoritet i riksdagen - det ska bli mycket spännande att se om Centern och Folkpartien vågar driva igenom frågan mot Moderaternas vilja.
Undanflykterna från moderat håll är förstås helt substanslösa. Valhemligheten handlar om att man har rätt att inte behöva avslöja vilket parti man röstar på. Det är en självklar rätt. Om man vill skänka stora summor till ett politiskt parti måste man naturligtvis vara beredd att stå för detta. Med de summor framför allt Moderaterna har tagit emot finns skäl att börja undra vems ärenden de egentligen går. Blotta tanken är nog för det ska krävas en översyn av systemet.
Reinfeldts och Schlingermanns krumelurer för att slippa diskutera själva sakfrågan handlar vanligtvis om LO:s stöd till Socialdemokraterna. Det borde vara uppenbart för alla att det är en jämförelse som haltar på många plan. Till att börja med är stödet inte hemligt utan redovisas öppet. Sedan sticker det förstås i ögonen på Moderaterna att arbetarrörelsen väljer att stödja ett verkligt arbetarparti istället, men nu är faktiskt LO en demokratisk organisation. LO är i full rätt att stödja det parti som de tror bäst kan tillvarata arbetarnas intressen. Hittills har detta varit Socialdemokratiska arbetarepartiet, men den dagen LO:s medlemmar tycker något annat kommer stödet naturligtvis att upphöra.
Jag kan förstå Reinfeldt invändning om att det måste kännas konstigt för de LO-medlemmar som inte röstar på Socialdemokraterna, men å andra sidan måste det kännas ännu konstigare för de som arbetar för ett företag som via Svenskt Näringsliv stöder Moderaterna. Kan det kännas bra att bidra till en vinst som i förlängningen används för att motverka ens egna intressen? En viktig skillnad är förstås att en arbetare inte har någon som helst möjlighet att påverka vad ett företag ska använda sin vinst till, eftersom företag, till skillnda från fackförbund, inte är demokratiska organisationer. Borgerligheten bör inse att det fackförbundens sak att välja om och i sådana fall vilket parti man vill stödja. Och om man nu är så angelägen om att få detta stöd, bör man kanske börja lyssna mer till vad fackföreningsrörelsen har att säga, istället för att driva antifackliga kampanjer.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar