Okej, jag vet. Visst behövs det förnyelse inom socialdemokratin. Den rörelse som inte förmår utvecklas i takt med tiden är dömd att dö ut. Detta är ju anledningen till att vi nu har "de nya Moderaterna". Moderaterna, f.d. Högerpartiet, f.d. Högerns riksorganisation, f.d. Allmänna valmansförbundet, har sedan de bildades 1904 haft fel i snart sagt varje viktig fråga i mer än 100 år - motstådet mot demokratins införande eller ATP-systemet är bara två av alla genanta exampel. Det svårt att inte dra slutsatsen att man baserar sin politik på en ideologi som leder fel. Det är klart att ett sådant parti har ett stort behov av att ta avstånd från sin historia för att kunna attrahera väljare. Det är ingen tillfällighet att Reinfeldt hellre refererar till Socialdemokrater än högermän när han söker förebilder i 1900-talets svenska politik. För att kunna vinna val har Moderaterna tvingats acceptera stora delar av Socialdemokraternas politik.
Socialdemokraterna har förvisso också saker att skämmas för historiskt, men inte tillnärmelsevis så mycket som högern har. Trots alla missgrepp har det socialdemokratiska projektet på det stora hela varit en framgång. Den socialdemokratiska ideologin har väglett byggandet av ett bättre, friare och mer rättvist samhälle. Det är förstås inget annat än hyckleri att Moderaterna nu vill framstå som förvaltarna av allt bra i 1900-talets socialdemokratiska politik. Men jag är övertygad om att dessa idéer alltjämt finns kvar i den socialdemokratiska rörelsen. Nu förespråkar jag inte en tillbakagång till Erlanders eller Palmes dagar, men jag vill inte heller se rörelsen förvandlas till PR-maskineriet "de nya Socialdemokraterna". Visst behöver Socialdemokraterna förnyelse, men den förnyelsen ska ta sin utgångspunkt i den socialdemokratiska ideologin och söka moderna, progressiva lösningar för att uppnå klassiska socialdemokratiska mål som frihet och jämlikhet för alla.
Missa förresten inte Lena Sommestads intressanta inlägg i DN:
http://www.dn.se/debatt/partiets-tidlosa-varderingar-ryms-i-nagra-rader-av-palme-1.1212637
söndag 21 november 2010
söndag 14 november 2010
Det är svårt att slåss mot sin mediebild
Mona Sahlin blir inte Sveriges första kvinnliga statsminister. Det känns trist - framför allt för att jag är övertygad om att hon skulle ha gjort ett bra jobb.
Väldigt mycket av Sahlins problem verkar ha sitt ursprung i den sedan länge uttjatade Toblerone-affären. Visst gjorde hon flera allvarliga misstag, men aldrig något brottsligt. Abslolut inget som har det allra minsta med folkmord att göra. Var det inte bara en mamma som hade svårt att få privatlivet att gå ihop med en intensiv karriär? Ironiskt nog hade hon kanske klarat den biten om hon gjort vad vilken moderat som helst hade gjort och anlitat hemhjälp - vare sig den nu varit svart eller vit.
Det har tjatats i media om att Socialdemokraterna nu är ett parti bland alla andra. Man kan diskutera sanningshalten i det, men i ett avseende känner jag faktiskt inte igen partiet: Varför står man inte bakom sin ledare som man alltid har gjort tidigare? Socialdemokraterna har aldrig varit ett av de där partierna som kastar ut sin partiledare så fort det ser mörkt ut. Bakgrunden till att Sahlin nu väljer att kasta in handduken känner bara den inre kretsen i partiet till, men man måste tyvärr konstatera att den här diskussionen om Sahlins person började långt före valet.
Kanske är det också det som är problemet. Hur bra Sahlin än har varit har hon aldrig blivit kvitt den bild av henne som etablerades i samband med Toblerone-affären. Tyvärr känns det inte som att hon har fått en rättvis behandling i alla medier sedan dess. Hennes förtroendesiffror har aldrig varit i närheten av Reinfeldts och samtidigt som hon har varit partiordförande har andra socialdemokrater kunnat konkurrera med henne i dessa mätningar. Det är naturligtvis ett mycket svagt betyg och speglar en i längden ohållbar situation.
Att Sahlin nu lämnar partiordförandeposten känns på många sätt logiskt. Den stämpel som Sahlin har fått har visat sig svår att bli av med - och man kan inte slåss mot medierna hur länge som helst. Socialdemokraterna kan inte heller dras med en partiledare som är ett sänke hur länge som helst.
Sahlin har varit en både kompentent och duglig ledare. Emellertid kvarstår faktum att siffrorna ser så negativa ut - hur orättvist det än kan verka. Därför är nog hennes avgång ett steg framåt för Socialdemokraterna, men samtidigt ett mycket tråkigt och vemodigt sådant. Och ingen är väl naiv nog att tro att detta kommer att lösa Socialdemokraternas problem?
Nej, det är nu arbetet börjar på allvar. Samtidigt som demokratin inom rörelsen måste få ta sin tid, är det viktigt att så snart som möjligt komma upp på banan igen och visa att Socialdemokraterna fortfarande står för det förnuftiga och trovärdiga regeringsalternativet i svensk politik. Och det brådskar - den högerregeringeren sitter faktiskt inte så stadigt som många inbillar sig. Det finns saker som talar för att nästa riksdagsval inte behöver dröja ända till 2014 ...
Väldigt mycket av Sahlins problem verkar ha sitt ursprung i den sedan länge uttjatade Toblerone-affären. Visst gjorde hon flera allvarliga misstag, men aldrig något brottsligt. Abslolut inget som har det allra minsta med folkmord att göra. Var det inte bara en mamma som hade svårt att få privatlivet att gå ihop med en intensiv karriär? Ironiskt nog hade hon kanske klarat den biten om hon gjort vad vilken moderat som helst hade gjort och anlitat hemhjälp - vare sig den nu varit svart eller vit.
Det har tjatats i media om att Socialdemokraterna nu är ett parti bland alla andra. Man kan diskutera sanningshalten i det, men i ett avseende känner jag faktiskt inte igen partiet: Varför står man inte bakom sin ledare som man alltid har gjort tidigare? Socialdemokraterna har aldrig varit ett av de där partierna som kastar ut sin partiledare så fort det ser mörkt ut. Bakgrunden till att Sahlin nu väljer att kasta in handduken känner bara den inre kretsen i partiet till, men man måste tyvärr konstatera att den här diskussionen om Sahlins person började långt före valet.
Kanske är det också det som är problemet. Hur bra Sahlin än har varit har hon aldrig blivit kvitt den bild av henne som etablerades i samband med Toblerone-affären. Tyvärr känns det inte som att hon har fått en rättvis behandling i alla medier sedan dess. Hennes förtroendesiffror har aldrig varit i närheten av Reinfeldts och samtidigt som hon har varit partiordförande har andra socialdemokrater kunnat konkurrera med henne i dessa mätningar. Det är naturligtvis ett mycket svagt betyg och speglar en i längden ohållbar situation.
Att Sahlin nu lämnar partiordförandeposten känns på många sätt logiskt. Den stämpel som Sahlin har fått har visat sig svår att bli av med - och man kan inte slåss mot medierna hur länge som helst. Socialdemokraterna kan inte heller dras med en partiledare som är ett sänke hur länge som helst.
Sahlin har varit en både kompentent och duglig ledare. Emellertid kvarstår faktum att siffrorna ser så negativa ut - hur orättvist det än kan verka. Därför är nog hennes avgång ett steg framåt för Socialdemokraterna, men samtidigt ett mycket tråkigt och vemodigt sådant. Och ingen är väl naiv nog att tro att detta kommer att lösa Socialdemokraternas problem?
Nej, det är nu arbetet börjar på allvar. Samtidigt som demokratin inom rörelsen måste få ta sin tid, är det viktigt att så snart som möjligt komma upp på banan igen och visa att Socialdemokraterna fortfarande står för det förnuftiga och trovärdiga regeringsalternativet i svensk politik. Och det brådskar - den högerregeringeren sitter faktiskt inte så stadigt som många inbillar sig. Det finns saker som talar för att nästa riksdagsval inte behöver dröja ända till 2014 ...
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)