Jag börjar med det självklara så är det sagt: valet 2010 var tveklöst ett bakslag för de rödgröna och då inte minst för Socialdemokraterna. Det var mycket länge sedan Sverige hade ett så litet socialdemokratiskt parti. Om man dessutom har 2006 års dåliga resultat i åtanke är det berättigat att kalla det ett katastrofval. Ändå är Socialdemokraterna inte självklart de stora förlorarna.
Problemet är att man hela tiden jämför procentenheter utan att ta hänsyn till partiernas storlek. En nedgång med 4.2 procentenheter för Socialdemokraterna är trots allt inte detsamma en som motsvarande nedgång för exempelvis Centerpartiet, vilket nästan skulle raderas ut i sådana fall. För att få en mer balanserad bild måste man också ta hänsyn till partierna storlek. Om vi således ställer partiernas resultat i relation till 2006 års resultat ser förändringarna ut på följande sätt (kom ihåg att det är procent nu och inte procentenheter):
V: -5.1%
S: -12%
MP: +39%
C: -17%
FP: -5.3%
KD: -15%
M: +15%
SD: 97%
Med detta perspektiv är Centerpartiet och Kristdemokraterna valets stora förlorare. De har förlorat 17% respektive 15% av det stöd de hade 2006. Centern har alltså förlorat nästan var femte väljare från 2006 (totalt sett) - och då ska man komma ihåg att det troligtvis förekommer en del stödröstning inom det borgerliga blocket. Socialdemokraterna kommer dock inte långt efter med 12%, vilket i absoluta röster förstås är mycket mer, men i proportion till hur många röster man hade 2006 har man trots allt förlorat en mindre andel än både Centern och Kristdemokraterna. Till exempel: om Socialdemokraterna hade gjort ett lika dåligt val som Centerpartiet skulle Socialdemokraterna bara ha strax över 29% och Moderaterna hade då varit det största partiet. Även om Socialdemokraterna må ha goda skäl att tillsätta en haverikommission när de förlorat mer än var tionde väljare från förra valet, finns det andra partier som har goda skäl att göra detsamma.
Valets stora vinnare är förstås Sverigedemokraterna som nära nog lyckas dubblera sitt stöd - en ökning med 97% jämfört med 2006. Moderaterna som näst Sverigedemokraterna framställs som valets stora vinnare har dock bara ökat sitt stöd med 15%. Miljöpartiets framgångar är då mer än dubbelt så stora: +39%. Man ökar förvisso bara med 2 procentenheter, men för Miljöpartiet som tidigare bara hade ett stöd på 5.2% skulle jag hävda att det är en mycket större framgång än Moderaternas ökning.
Nu avgörs emellertid valet inte av procentuella ökningar utan av det faktiska antalet röster, men i eftervalsanalysen är det viktigt att också hålla den bild jag presenterat här i minne. Man kan inte bara titta på procentenheterna. Men hur man än vänder och vrider på siffrorna är Mona Sahlin idag en förlorare - precis som hon sedan länge presenterats i många medier - men hon är inte den enda. Frågan är nu om det här kommer att leda till en mosa-Maud-kampanj eller en göra-Göran-till-loser-kampanj i pressen eller om mosa-Mona-kampanjen kommer att fortsätta som tidigare?
måndag 20 september 2010
måndag 13 september 2010
De mest kompetenta
"De mest kompetenta ska sitta i styrelserna", meddelade jämställdhetsminister Nyamko Sabuni idag. (http://www.expressen.se/nyheter/val2010/1.2133917/borgstrom-s-vill-lagstifta-kvotering)
Bra! Det betyder alltså att hon äntligen svängt och vill sätta stopp för den dolda kvoteringen av män till bolagens styrelser och börja kvotera in mer kompetenta kvinnor. Det är ju en reform som med stor framgång genomförts i Norge och allt talar för att det skulle fungera lika bra i Sverige.
Tyvärr var det inte alls detta som Sabuni menade - tvärtom vill hon inte se någon kvotering. Hur ska man då tolka hennes uttalande? Menar hon att de mest kompetenta sitter i styrelsen nu? Anser jämställdhetsministern med andra ord att män är mer kompetenta än kvinnor, eftersom män är överrepresenterade i styrelser? Varför skulle hon annars försvara det rådande systemet?
För min del anser jag att kvinnor är lika kompetenta som män och jag skulle därför förvänta mig en tämligen lika fördelning mellan män och kvinnor i bolagsstyrelserna ifall det vore så att kompetens vore det avgörande kriteriet. Därför visar den skeva fördelningen för mig att det är någon annan faktor som spelar in. Kön vore en mycket rimlig gissning.
Genom att man systematiskt väljer in män istället för kvinnor menar jag att vi får mindre kompetenta bolagsstyrelser. En kvotering skulle således bidra till att höja kompetensen i bolagsstyrelserna, eftersom de mest kompetenta kvinnorna hittills sorterats bort till förmån för mindre kompetenta män.
Jag tror också att man ganska snart skulle kunna avskaffa kvoteringen igen, eftersom det inte fyller någon funktion när man väl har lyckats bryta gubbväldet i sammanträdesrummen. Det är så man bör se kvoteringslagen - en tillfällig insats för att komma till rätta med ett missförhållande i samhället.
Bra! Det betyder alltså att hon äntligen svängt och vill sätta stopp för den dolda kvoteringen av män till bolagens styrelser och börja kvotera in mer kompetenta kvinnor. Det är ju en reform som med stor framgång genomförts i Norge och allt talar för att det skulle fungera lika bra i Sverige.
Tyvärr var det inte alls detta som Sabuni menade - tvärtom vill hon inte se någon kvotering. Hur ska man då tolka hennes uttalande? Menar hon att de mest kompetenta sitter i styrelsen nu? Anser jämställdhetsministern med andra ord att män är mer kompetenta än kvinnor, eftersom män är överrepresenterade i styrelser? Varför skulle hon annars försvara det rådande systemet?
För min del anser jag att kvinnor är lika kompetenta som män och jag skulle därför förvänta mig en tämligen lika fördelning mellan män och kvinnor i bolagsstyrelserna ifall det vore så att kompetens vore det avgörande kriteriet. Därför visar den skeva fördelningen för mig att det är någon annan faktor som spelar in. Kön vore en mycket rimlig gissning.
Genom att man systematiskt väljer in män istället för kvinnor menar jag att vi får mindre kompetenta bolagsstyrelser. En kvotering skulle således bidra till att höja kompetensen i bolagsstyrelserna, eftersom de mest kompetenta kvinnorna hittills sorterats bort till förmån för mindre kompetenta män.
Jag tror också att man ganska snart skulle kunna avskaffa kvoteringen igen, eftersom det inte fyller någon funktion när man väl har lyckats bryta gubbväldet i sammanträdesrummen. Det är så man bör se kvoteringslagen - en tillfällig insats för att komma till rätta med ett missförhållande i samhället.
lördag 11 september 2010
Kurruption och demokrati
Debatten kring Moderaternas och Kristdemokraternas hemliga donatorer blir alltmer intressant. Det är skönt att Socialdemokraterna äntligen har bytt fot i denna fråga och stöder en lagstiftning. Således finns det nu en majoritet i riksdagen - det ska bli mycket spännande att se om Centern och Folkpartien vågar driva igenom frågan mot Moderaternas vilja.
Undanflykterna från moderat håll är förstås helt substanslösa. Valhemligheten handlar om att man har rätt att inte behöva avslöja vilket parti man röstar på. Det är en självklar rätt. Om man vill skänka stora summor till ett politiskt parti måste man naturligtvis vara beredd att stå för detta. Med de summor framför allt Moderaterna har tagit emot finns skäl att börja undra vems ärenden de egentligen går. Blotta tanken är nog för det ska krävas en översyn av systemet.
Reinfeldts och Schlingermanns krumelurer för att slippa diskutera själva sakfrågan handlar vanligtvis om LO:s stöd till Socialdemokraterna. Det borde vara uppenbart för alla att det är en jämförelse som haltar på många plan. Till att börja med är stödet inte hemligt utan redovisas öppet. Sedan sticker det förstås i ögonen på Moderaterna att arbetarrörelsen väljer att stödja ett verkligt arbetarparti istället, men nu är faktiskt LO en demokratisk organisation. LO är i full rätt att stödja det parti som de tror bäst kan tillvarata arbetarnas intressen. Hittills har detta varit Socialdemokratiska arbetarepartiet, men den dagen LO:s medlemmar tycker något annat kommer stödet naturligtvis att upphöra.
Jag kan förstå Reinfeldt invändning om att det måste kännas konstigt för de LO-medlemmar som inte röstar på Socialdemokraterna, men å andra sidan måste det kännas ännu konstigare för de som arbetar för ett företag som via Svenskt Näringsliv stöder Moderaterna. Kan det kännas bra att bidra till en vinst som i förlängningen används för att motverka ens egna intressen? En viktig skillnad är förstås att en arbetare inte har någon som helst möjlighet att påverka vad ett företag ska använda sin vinst till, eftersom företag, till skillnda från fackförbund, inte är demokratiska organisationer. Borgerligheten bör inse att det fackförbundens sak att välja om och i sådana fall vilket parti man vill stödja. Och om man nu är så angelägen om att få detta stöd, bör man kanske börja lyssna mer till vad fackföreningsrörelsen har att säga, istället för att driva antifackliga kampanjer.
Undanflykterna från moderat håll är förstås helt substanslösa. Valhemligheten handlar om att man har rätt att inte behöva avslöja vilket parti man röstar på. Det är en självklar rätt. Om man vill skänka stora summor till ett politiskt parti måste man naturligtvis vara beredd att stå för detta. Med de summor framför allt Moderaterna har tagit emot finns skäl att börja undra vems ärenden de egentligen går. Blotta tanken är nog för det ska krävas en översyn av systemet.
Reinfeldts och Schlingermanns krumelurer för att slippa diskutera själva sakfrågan handlar vanligtvis om LO:s stöd till Socialdemokraterna. Det borde vara uppenbart för alla att det är en jämförelse som haltar på många plan. Till att börja med är stödet inte hemligt utan redovisas öppet. Sedan sticker det förstås i ögonen på Moderaterna att arbetarrörelsen väljer att stödja ett verkligt arbetarparti istället, men nu är faktiskt LO en demokratisk organisation. LO är i full rätt att stödja det parti som de tror bäst kan tillvarata arbetarnas intressen. Hittills har detta varit Socialdemokratiska arbetarepartiet, men den dagen LO:s medlemmar tycker något annat kommer stödet naturligtvis att upphöra.
Jag kan förstå Reinfeldt invändning om att det måste kännas konstigt för de LO-medlemmar som inte röstar på Socialdemokraterna, men å andra sidan måste det kännas ännu konstigare för de som arbetar för ett företag som via Svenskt Näringsliv stöder Moderaterna. Kan det kännas bra att bidra till en vinst som i förlängningen används för att motverka ens egna intressen? En viktig skillnad är förstås att en arbetare inte har någon som helst möjlighet att påverka vad ett företag ska använda sin vinst till, eftersom företag, till skillnda från fackförbund, inte är demokratiska organisationer. Borgerligheten bör inse att det fackförbundens sak att välja om och i sådana fall vilket parti man vill stödja. Och om man nu är så angelägen om att få detta stöd, bör man kanske börja lyssna mer till vad fackföreningsrörelsen har att säga, istället för att driva antifackliga kampanjer.
lördag 4 september 2010
Veckans onödigaste debatt ...
... måste vara när Maria Wetterstrand och Maud Olofsson möts i Agenda ikväll. Frågan lyder: "Är Miljöpartiet eller Centern det grönaste partiet?" Oavsett vilka ambitioner Centern har är en röst på dem en röst på Moderaterna. Naturskyddsföreningen har i en sammanställning visat att Moderaterna är det mest miljöfientliga partiet i Sveriges riksdag och att de dessvärre helt kört över småpartierna i regeringen. Svaret är alltså Miljöpartiet. Förstås.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)