Anders Lindberg ställer en intressant fråga i Aftonbladet: Har Carema sponsrat Moderaterna?
http://www.aftonbladet.se/ledare/ledarkronika/anderslindberg/article13940210.ab
Det finns mändger av mer eller mindre löjliga konspirationsteorier i omlopp. Man skulle önska att det här var en sådan. Men tyvärr kan man inte avfärda denna fråga så enkelt. Som Lindberg tar upp finns det täta personkontakter mellan Moderaterna och riskkapitalbolag inom äldrevården som Carema och Attendo - bland annat Stockholms tidigare finansborggarråd som numer jobbar åt Carema. Och Carema har givetvis ett starkt intresse av att Moderaterna kan fortsätta att driva sin politik för att säkra befintliga och öppna upp nya marknader för dem. En lag som tvingar alla kommuner att upphandla privat åldringsvård skulle naturligtvis vara mycket välkommet för Carema.
Frågan är då alltså: stöder man Moderaterna finansiellt för att de ska kunna driva igenom denna politik? På många sätt vore det logiskt och rationellt av Caremas annonyma ägare. De som borde svara på denna fråga är naturligtvis Moderaterna, men hittills har man trots internationell kritik avfärdat frågan om redovisning av partibidrag. Det här är bara ytterligare ett exempel som visar hur problematisk Moderaternas inställning är. Reinfeldt talar gärna om att Moderaterna ska företräda "allmänintresset", men för att kunna göra anspråk på det måste man ha rent mjöl i påsen och kunna visa att man står fri från ekonomiska intressen som riskkapitalbolag i vårdbranschen. Om det skulle visa sig att Moderaterna på något har fått pengar som på ett eller annat sätt härrör från Carema, Attendo och andra liknande företag, skulle det vara förödande för deras trovärdighet. I själva verket är blotta misstanken djupt problematisk. Nu skulle alltså vara ett bra tillfälla att komma ut och berätta vilka intressen det är som vill finansiera en borgerlig valseger. Till dess kommer frågan att kvarstå: Vad döljer Moderaterna?
onsdag 16 november 2011
tisdag 25 oktober 2011
Vad jobbigt, Arkelsten ...
Tänk om man tror att man är partisekreterare för ett parti som kämpade för fri och lika rösträtt, för allmän välfärd, mot apartheid, mot dödsstraff och så vidare ... och så upptäcker man en dag att man är moderat! Vad jobbigt det måste kännas ...
http://www.dn.se/nyheter/politik/arkelsten-forfalskar-historien
http://www.dn.se/nyheter/politik/arkelsten-forfalskar-historien
torsdag 13 oktober 2011
Juholt bör sitta kvar
Det finns flera skäl att inte låta sig svepas med av den storm som just nu dominerar riksmedia. Där jag sitter känns det mest som en storm som pågår i en mediebubblah. Om man försöker se nyktert på vad som har skett, känns det som att det finns väldigt lite substans i det här drevet - åtminstone från den plats varifrån jag följer skeende. Det är uppenbart att Juholt inte försökt fuska till sig bidrag som rubrikerna hävdar utan att han i god tro har gjort ett misstag. Man kan mycket väl tycka att han borde ha varit noggrannare, men dock: det är misstag. Jag tror att frågan kommer att implodera så snart förundersökningen läggs ned. Det finns helt enkelt för lite substans.
Det finns inte heller någon anledning att ifrågasätta Juholt moraliska kompass. Det är svårt att anse att han inte har hög lön, men för den skull kan man inte automatiskt kräva att han inte längre ska ta ut ersättning för dubbelt boende precis som andra riksdagsledamöter. Reglerna ser ut så för alla - det kan inte vara annorlunda för Juholt bara för att han är socialdemokrat. Annars kan man lika gärna kritisera honom för att han tar ut hela lönen, när han gott och väl skulle klara sig med halva. Kanske vore det inte orimligt med halverad lön, men saken är den att det inte är Juholt som bestämmer det och därmed blir det orättvist att klandra honom för den saken. Det kan inte vara så att en annan ordning ska gälla för honom än för andra politiker. Har man bestämt de här villkoren så gäller de för alla - de är inget omoraliskt i att Juholt gör som alla andra.
Jag tycker att det är belysande att tänka hur det skulle vara om till exempel Reinfeldt och Borg vore socialdemokrater istället. De är moderaternas främsta företrädare och åtnjuter högt förtroende bland väljarna, men ändå vore de båda omöjliga som socialdemokratisk statsminister respektive finansminister. Då tänker jag inte på de bakåtsträvande politiska åsikter de företräder, utan enbart på deras leverne. Reinfeldt skulle aldrig kunna sitta kvar som socialdemokratisk ledare sedan hans affärer med barnflickorna uppdagades. Hade han varit socialdemokrat, hade han fått avgå, eftersom han omöjligen skulle kunna försvara den svenska modellen med kollektivavtal, när han privat väljer att kringgå dem. Nu var han moderat och kunde sitta kvar. Likaså hade Borg fått lämna en socialdemokratisk regering så snart hans skattefiffel med städtjänsterna hade avslöjats. Det skulle inte funka att ha en socialdemokratisk finansminister som under flera år högst medvetet undanhåller staten skatt och anställer folk svart. Nu var han också moderat och kunde därför sitta kvar. Uppenbarligen funkar det.
Det känns i och för sig rimligt att kräva mer av en socialdemokrat än av en moderat, men om nu Reinfeldt och Borg trots dessa grova övertramp ändå kan stå och prata om den svenska modellen, skatter och så vidare med trovärdighet - vad ska man dra för slutsatser av det? Och vad kan man engentligen kräva av en socialdemokratisk ledare? Hade Juholt struntat i kollektivavtal eller skattefifflat, hade det varit motiverat att kräva hans avgång. Jag ser inte hur man med någon trovärdighet skulle kunna företräda socialdemokratisk politik, om man hade betett sig som Reinfeldt eller Borg. Men nu kräver somliga alltså hans avgång för att media blåst upp en storm om att han oavsiktligen har fått ut för mycket ersättning. Det är inte rimligt.
Jag tror inte heller att det socialdemokratiska partiet skulle vinna på att göra sig av med Juholt i det här läget. Tvärtom tror jag att det verkligen skulle sänka förtroende för socialdemokratin som politisk kraft. Just nu känns det som att det stora problemet är allt internt käbbel. Men efter att ha sett Juholt i veckan debatt kan jag inte se annat än att han är en stor talang - låt vara att han ännu har en del att lära om att leda ett parti, men jag tror att han skulle kunna utvecklas till en lysande statsminister. Tänk bara tillbaka på den nyvalde Reinfeldt - det var svårt att se någon större potential i honom då. I denna kris har Juholt visat att han även i pressade lägen klarar av att föra fram partiets politik med kraft. Jag skulle bli mycket besviken om partiet skulle tvinga honom att gå. Och är det verkligen någon som tror att ny socialdemokratisk ledare inte skulle utsättas för samma drev?
Frågan är också vad alternativet är. Som Göran Persson sa härom veckan är det långt ifrån säkert att det kommer att dröja till 2014 innan vi har nästa riksdagsval. Regeringen Reinfeldt är i dag beroende av SD och den dag SD blir alltför frusterarde av att inte få något inflytande eller känner att deras opinionssiffror börjar vika, finns en uppenbar möjlighet att de väljer att tvinga fram regeringens avgång genom att fälla mer och mer av deras förslag. Socialdemokraternas omgruppering har gjort att regeringen under det senaste året i praktiken saknat opposition. Juholt har nu äntligen börjat få en ny fart på politiken och det vore förödande om han skulle tvingas bort nu. Det skulle betyda ytterligare ett förlorat år för Socialdemokraterna och det har vi inte råd med. Då tror jag att Juholt har mycket större chanser att vända det här. Jag tror att vi kommer att få se en betydligt mer offensiv Juholt så snart förundersökningen lagts ned. Därför hoppas jag att alla i partitoppen nu sluter upp bakom Juholt så att han får en ärlig chans att göra något vettigt. Det vore i sanning förödande om han på samma sätt som Sahlin skulle börja baktalas och motarbetas internt.
Det finns inte heller någon anledning att ifrågasätta Juholt moraliska kompass. Det är svårt att anse att han inte har hög lön, men för den skull kan man inte automatiskt kräva att han inte längre ska ta ut ersättning för dubbelt boende precis som andra riksdagsledamöter. Reglerna ser ut så för alla - det kan inte vara annorlunda för Juholt bara för att han är socialdemokrat. Annars kan man lika gärna kritisera honom för att han tar ut hela lönen, när han gott och väl skulle klara sig med halva. Kanske vore det inte orimligt med halverad lön, men saken är den att det inte är Juholt som bestämmer det och därmed blir det orättvist att klandra honom för den saken. Det kan inte vara så att en annan ordning ska gälla för honom än för andra politiker. Har man bestämt de här villkoren så gäller de för alla - de är inget omoraliskt i att Juholt gör som alla andra.
Jag tycker att det är belysande att tänka hur det skulle vara om till exempel Reinfeldt och Borg vore socialdemokrater istället. De är moderaternas främsta företrädare och åtnjuter högt förtroende bland väljarna, men ändå vore de båda omöjliga som socialdemokratisk statsminister respektive finansminister. Då tänker jag inte på de bakåtsträvande politiska åsikter de företräder, utan enbart på deras leverne. Reinfeldt skulle aldrig kunna sitta kvar som socialdemokratisk ledare sedan hans affärer med barnflickorna uppdagades. Hade han varit socialdemokrat, hade han fått avgå, eftersom han omöjligen skulle kunna försvara den svenska modellen med kollektivavtal, när han privat väljer att kringgå dem. Nu var han moderat och kunde sitta kvar. Likaså hade Borg fått lämna en socialdemokratisk regering så snart hans skattefiffel med städtjänsterna hade avslöjats. Det skulle inte funka att ha en socialdemokratisk finansminister som under flera år högst medvetet undanhåller staten skatt och anställer folk svart. Nu var han också moderat och kunde därför sitta kvar. Uppenbarligen funkar det.
Det känns i och för sig rimligt att kräva mer av en socialdemokrat än av en moderat, men om nu Reinfeldt och Borg trots dessa grova övertramp ändå kan stå och prata om den svenska modellen, skatter och så vidare med trovärdighet - vad ska man dra för slutsatser av det? Och vad kan man engentligen kräva av en socialdemokratisk ledare? Hade Juholt struntat i kollektivavtal eller skattefifflat, hade det varit motiverat att kräva hans avgång. Jag ser inte hur man med någon trovärdighet skulle kunna företräda socialdemokratisk politik, om man hade betett sig som Reinfeldt eller Borg. Men nu kräver somliga alltså hans avgång för att media blåst upp en storm om att han oavsiktligen har fått ut för mycket ersättning. Det är inte rimligt.
Jag tror inte heller att det socialdemokratiska partiet skulle vinna på att göra sig av med Juholt i det här läget. Tvärtom tror jag att det verkligen skulle sänka förtroende för socialdemokratin som politisk kraft. Just nu känns det som att det stora problemet är allt internt käbbel. Men efter att ha sett Juholt i veckan debatt kan jag inte se annat än att han är en stor talang - låt vara att han ännu har en del att lära om att leda ett parti, men jag tror att han skulle kunna utvecklas till en lysande statsminister. Tänk bara tillbaka på den nyvalde Reinfeldt - det var svårt att se någon större potential i honom då. I denna kris har Juholt visat att han även i pressade lägen klarar av att föra fram partiets politik med kraft. Jag skulle bli mycket besviken om partiet skulle tvinga honom att gå. Och är det verkligen någon som tror att ny socialdemokratisk ledare inte skulle utsättas för samma drev?
Frågan är också vad alternativet är. Som Göran Persson sa härom veckan är det långt ifrån säkert att det kommer att dröja till 2014 innan vi har nästa riksdagsval. Regeringen Reinfeldt är i dag beroende av SD och den dag SD blir alltför frusterarde av att inte få något inflytande eller känner att deras opinionssiffror börjar vika, finns en uppenbar möjlighet att de väljer att tvinga fram regeringens avgång genom att fälla mer och mer av deras förslag. Socialdemokraternas omgruppering har gjort att regeringen under det senaste året i praktiken saknat opposition. Juholt har nu äntligen börjat få en ny fart på politiken och det vore förödande om han skulle tvingas bort nu. Det skulle betyda ytterligare ett förlorat år för Socialdemokraterna och det har vi inte råd med. Då tror jag att Juholt har mycket större chanser att vända det här. Jag tror att vi kommer att få se en betydligt mer offensiv Juholt så snart förundersökningen lagts ned. Därför hoppas jag att alla i partitoppen nu sluter upp bakom Juholt så att han får en ärlig chans att göra något vettigt. Det vore i sanning förödande om han på samma sätt som Sahlin skulle börja baktalas och motarbetas internt.
tisdag 11 oktober 2011
Don't back down, Juholt
Den här historien börjar ta absurda vändningar ... Ju mer man funderar på saken, ju mer uppenbart blir det att Juholt knappast kan ha haft för avsikt att lura till sig några pengar som han inte hade rätt till. Om man tittar på de hyresavier som Juholt lämnade in till Riksdagen, framgår det tydligt att det är två personer som bor i lägenheten. Han har också pratat vitt och brett i media om sin sambo. Det finns alltså inga som helst tecken på att han på något sätt har försökt dölja det faktum att han delar bostaden med en annan person. Om nu Juholt hade för avsikt att försöka mjölka skattebetalarna på pengar och försöka roffa åt sig extra bidrag, vore det ju väldigt korkat, för att inte säga självdestruktivt, att för inte försöka dölja att han har en sambo. Istället pratar han alltså vitt och brett om detta i riksmedia och lämnar till och med in hyresavier till Riksdagen som visar att han inte bor ensam i lägenheten. Så gör inte en man som har något att dölja.
En viktig kritik är förstås att Juholt har varit klantig som inte tagit reda på hur reglerna fungerar (även om de som försökt göra detta tycks mena att reglerna är betydligt luddigare än vad media framställer det som - se till exempel http://www.newsmill.se/artikel/2011/10/10/s-ledaren-kritiseras-p-felaktiga-grunder.) Vid sidan av denna berättigade kritik kommer dock en hel flod av annan smörja som verkar gå ut på att:
1. Juholt tjänar bra.
Ja, han tjänar mycket mer än en vanlig arbetare någonsin kan drömma om. Betyder det att han inte kan företräda deras intressen? Givetvis inte. Om det nu är så att någon i det här landet ska tjäna bra tycker jag att det är landets högsta politiker - och Juholt är en av dem. De innehar trots allt de finaste och viktigaste uppdrag som finns i vårt land. Tyvärr verkar det som att det här mest är ett problem för socialdmokrater. Göran Persson fick också mycket skäll när han byggde sitt gods (även om jag tror att hans fru bidrog med mer pengar än han). I grunden är det dock ingen fel med att landets statsminister tjänar bra, så bra att han en dag kan skaffa en egen gård. Ingen borde missunna honom det, man kan vara socialdemokrat även om det går bra för en i livet. Av moderater är det förmodligen ingen som väntar sig något annat än att det ska vara rika så där blir det aldrig något problem. Jämför bara vilken kalabalik det blir kring Sahlins fina (men dyra) handväska, medan Reinfeldts flådiga (och ännu dyrare) klocka på sin höjd orsakade en halvkvävd gäspning.
2. Juholt tar emot Riksdagens bostadsersättning fastän han redan tjänar bra.
Det är sant att Riksdagen skulle kunna spara mycket pengar om alla riksdagsledamöter tvingades att flytta till Stockholm, men det skulle vara förödande för demokratin. Det är redan nu ett stort problem att så många tycker att de personer som väljs in i Riksdagen försvinner till Stockholm och tappar kontakten med sin hembygd och de människor som de är valda att företräda. Därför bör riksdagsledamöterna bor kvar på sina hemorter, men det innebär också att det är rimligt att Riksdagen ersätter dem för deras extra boendekostnader. Sedan menar vissa att Juholt borde avstå från denna ersättning för att han redan tjänar så mycket, men den kritiken är lika enfaldig som de som menar att socialdemokrater och vänsterpartister inte borde utnyttja RUT-avdradet, eftersom de är emot det. Men det är inte konstigare än att många moderater röstar i valen trots att de var emot allmän rösträtt. Eller att de kvitterar ut pension från ett pensionssystem som de var emot. De regler och förmåner som finns ska gälla lika för alla. Juholt ska inte behöva skämmas för att han tar emot det bidrag som det är fastställt att han är berättigad till - däremot ska han givetvis undersöka reglerna noga så att han inte av misstag tar emot mer än vad han har rätt till.
3. Juholt har dåligt omdöme.
Det här är ingen oväntad kritik och hänger förmodligen ihop med den diskussion som förekommit ända sedan han blev påtänkt som partiledare: han är inte tillräckligt kompetent, han har ingen akademisk utbildning, han har mustasch, han kommer från landet och så vidare. Låt vara att Juholt har begått ett fel, men som jag ser det finns inga skäl att tro att det var ett uppsåtligt försök att sko sig, utan ett uppriktigt misstag. För alla som tror att valet 2014 därmed redan är förlorat måste man dock påminna sig om vilka personer man ska jämföra Juholt med. Låt mig bara påminna om några andra episoder. Reinfeldt, till exempel, anlitade barnflickor och betalade dem löner långt under kollektivavtalen. Vilken trovärdighet har han då han säger sig försvara den svenska modellen i allmänhet och kollektivavtal i synnerhet? Än mer besvärande för Reinfeldt är dock i mina ögon de litterära katastrofer han producerade under sin tid i MUF - inte så mycket för att de är dålig litteratur och plåsam läsning som för att de så tydligt visar hans inkörsport till politiken. Han kan förvisso ta avstånd från dem nu, men de visar ändå tydligt hans politiska bakgrund och trista människosyn. Är han rätt man att förvalta det välfärdssamhälle som han tidigare såg som en ren omöjlighet? Vilket trovärdighet har han där? Sedan kan man titta på Jan "Runka-upp-stridskuken" Björklund - vad är det för slags människa som häver ur sig sådana saker? Vad säger det om hans omdöme? Om hans syn på kvinnor och män? Hur lämplig är han egentligen som skolminister? Bara för att ta två exempel ur regeringen. Man får inte glömma att det är mot sådana personer som Juholts omdöme ska mätas.
Jag hoppas att Juholt plockar fram den där fina Johnny Cash-skivan och klickar fram till Cashs tolkning av "I won't back down" inför partiledardebatten. Det kommer att bli en mycket spännande dag - och slaget är inte alls förlorat. Långt ifrån.
En viktig kritik är förstås att Juholt har varit klantig som inte tagit reda på hur reglerna fungerar (även om de som försökt göra detta tycks mena att reglerna är betydligt luddigare än vad media framställer det som - se till exempel http://www.newsmill.se/artikel/2011/10/10/s-ledaren-kritiseras-p-felaktiga-grunder.) Vid sidan av denna berättigade kritik kommer dock en hel flod av annan smörja som verkar gå ut på att:
1. Juholt tjänar bra.
Ja, han tjänar mycket mer än en vanlig arbetare någonsin kan drömma om. Betyder det att han inte kan företräda deras intressen? Givetvis inte. Om det nu är så att någon i det här landet ska tjäna bra tycker jag att det är landets högsta politiker - och Juholt är en av dem. De innehar trots allt de finaste och viktigaste uppdrag som finns i vårt land. Tyvärr verkar det som att det här mest är ett problem för socialdmokrater. Göran Persson fick också mycket skäll när han byggde sitt gods (även om jag tror att hans fru bidrog med mer pengar än han). I grunden är det dock ingen fel med att landets statsminister tjänar bra, så bra att han en dag kan skaffa en egen gård. Ingen borde missunna honom det, man kan vara socialdemokrat även om det går bra för en i livet. Av moderater är det förmodligen ingen som väntar sig något annat än att det ska vara rika så där blir det aldrig något problem. Jämför bara vilken kalabalik det blir kring Sahlins fina (men dyra) handväska, medan Reinfeldts flådiga (och ännu dyrare) klocka på sin höjd orsakade en halvkvävd gäspning.
2. Juholt tar emot Riksdagens bostadsersättning fastän han redan tjänar bra.
Det är sant att Riksdagen skulle kunna spara mycket pengar om alla riksdagsledamöter tvingades att flytta till Stockholm, men det skulle vara förödande för demokratin. Det är redan nu ett stort problem att så många tycker att de personer som väljs in i Riksdagen försvinner till Stockholm och tappar kontakten med sin hembygd och de människor som de är valda att företräda. Därför bör riksdagsledamöterna bor kvar på sina hemorter, men det innebär också att det är rimligt att Riksdagen ersätter dem för deras extra boendekostnader. Sedan menar vissa att Juholt borde avstå från denna ersättning för att han redan tjänar så mycket, men den kritiken är lika enfaldig som de som menar att socialdemokrater och vänsterpartister inte borde utnyttja RUT-avdradet, eftersom de är emot det. Men det är inte konstigare än att många moderater röstar i valen trots att de var emot allmän rösträtt. Eller att de kvitterar ut pension från ett pensionssystem som de var emot. De regler och förmåner som finns ska gälla lika för alla. Juholt ska inte behöva skämmas för att han tar emot det bidrag som det är fastställt att han är berättigad till - däremot ska han givetvis undersöka reglerna noga så att han inte av misstag tar emot mer än vad han har rätt till.
3. Juholt har dåligt omdöme.
Det här är ingen oväntad kritik och hänger förmodligen ihop med den diskussion som förekommit ända sedan han blev påtänkt som partiledare: han är inte tillräckligt kompetent, han har ingen akademisk utbildning, han har mustasch, han kommer från landet och så vidare. Låt vara att Juholt har begått ett fel, men som jag ser det finns inga skäl att tro att det var ett uppsåtligt försök att sko sig, utan ett uppriktigt misstag. För alla som tror att valet 2014 därmed redan är förlorat måste man dock påminna sig om vilka personer man ska jämföra Juholt med. Låt mig bara påminna om några andra episoder. Reinfeldt, till exempel, anlitade barnflickor och betalade dem löner långt under kollektivavtalen. Vilken trovärdighet har han då han säger sig försvara den svenska modellen i allmänhet och kollektivavtal i synnerhet? Än mer besvärande för Reinfeldt är dock i mina ögon de litterära katastrofer han producerade under sin tid i MUF - inte så mycket för att de är dålig litteratur och plåsam läsning som för att de så tydligt visar hans inkörsport till politiken. Han kan förvisso ta avstånd från dem nu, men de visar ändå tydligt hans politiska bakgrund och trista människosyn. Är han rätt man att förvalta det välfärdssamhälle som han tidigare såg som en ren omöjlighet? Vilket trovärdighet har han där? Sedan kan man titta på Jan "Runka-upp-stridskuken" Björklund - vad är det för slags människa som häver ur sig sådana saker? Vad säger det om hans omdöme? Om hans syn på kvinnor och män? Hur lämplig är han egentligen som skolminister? Bara för att ta två exempel ur regeringen. Man får inte glömma att det är mot sådana personer som Juholts omdöme ska mätas.
Jag hoppas att Juholt plockar fram den där fina Johnny Cash-skivan och klickar fram till Cashs tolkning av "I won't back down" inför partiledardebatten. Det kommer att bli en mycket spännande dag - och slaget är inte alls förlorat. Långt ifrån.
måndag 10 oktober 2011
Svårt att inte tro på Juholt
Man kan lugnt säga att Håkan Juholt har varit klantig. Självklart borde han ha haft koll på vilka regler som gällde - därom råder ingen konflikt. Om det är så, som Juholt själv påstår, att han trots detta missförstått hur reglerna ser ut och handlat i god tro borde den här affären inte vara något stort problem vare sig för honom eller för Socialdemokraterna. Pengarna är redan återbetalda och det är egentligen inget konstigt med att det kan bli fel ibland. Det kan hända även den bäste. Visst var det klatigt av honom, men försämrar mitt förtroende för honom som socialdemokratisk ledare och statsministerkandidat? Nej, inte det minsta faktiskt.
Nu är det emellertid vissa som påstår att Juholt ljuger och att han informerades om att han tog ut för mycket ersättning redan 2009. Om detta är sant är det förstås betydligt allvarligare. Jag sitter inte i någon position som gör att jag har insyn i dessa kretsar, men jag har svårt att ta sådana anonyma beskyllningar på allvar. För det första tror jag att svenska politiker i allmänhet faktiskt inte ägnar sig åt politik för att berika sig själva. Trots den här historien framstår Juholt inte som den typen. För det andra vore det ju rent ut sagt korkat att som riksdagsledamot fortsätta att begära ut ersättning för saker som man inte har rätt till, när detta påpekats för en. I sådana fall gör man sig faktiskt skyldig till bedrägeri - och om problemet redan uppmärksammats tror jag knappast att Juholt skulle vara så korkad att han fortsatte i tron att han skulle kunna komma undan med det. För det tredje skulle det ju krävas att en rent masochistisk läggning för att då ta på sig partiledarrollen. Om hans syfte verkligen hade varit att försöka försnilla dessa pengar, måste han givetvis ha insett att hans möjligheter i det närmaste skulle utplånas den dag han blir ledare för Sveriges största politiska parti med goda utsikter att även bli Sveriges näste statsminister. Är det något som tycker att det låter troligt?
Därmed framstår allt prat om time-out och avgång som ganska verklighetsfrämmande. Om det är som Juholt säger, vilket jag tycker det finnas alla skäl att tro, är det bara att välkomna den förundersökning som nu har inletts så att dessa misstankar en gång för alla kan avskrivas. I Juholts fall handlar det om rätt höga belopp, men om det nu inte var uppsåtligt tycker jag ändå att misstaget är att betrakta som ringa i jämförelse med exempelvis Anders Borgs svarta affärer. I det fallet kom Borg undan med ursäkten att det var "ett beklagansvärt misstag", trots att hans skattefiffel var både medvetet och uppsåtligt. Nu har Borg trots detta lyckas bygga upp en hög trovärdighet som högste ansvarig för landets skatter - så de som räknar ut Juholt redan nu gör det nog mer av politiska skäl än av sakliga skäl. Det borde inte finnas något som hindrar Juholt att komma tillbaka. Och den här ersättningshistorien, hur trist den än är, är trots allt ljusår från begrepp som folkmord som allt oftare börjar nämnas i samma andetag som vår utrikesminister ...
Nu hoppas jag få se en slagfärdig Juholt på plats i Riksdagen talarstol på onsdag. Full gas framåt!
Nu är det emellertid vissa som påstår att Juholt ljuger och att han informerades om att han tog ut för mycket ersättning redan 2009. Om detta är sant är det förstås betydligt allvarligare. Jag sitter inte i någon position som gör att jag har insyn i dessa kretsar, men jag har svårt att ta sådana anonyma beskyllningar på allvar. För det första tror jag att svenska politiker i allmänhet faktiskt inte ägnar sig åt politik för att berika sig själva. Trots den här historien framstår Juholt inte som den typen. För det andra vore det ju rent ut sagt korkat att som riksdagsledamot fortsätta att begära ut ersättning för saker som man inte har rätt till, när detta påpekats för en. I sådana fall gör man sig faktiskt skyldig till bedrägeri - och om problemet redan uppmärksammats tror jag knappast att Juholt skulle vara så korkad att han fortsatte i tron att han skulle kunna komma undan med det. För det tredje skulle det ju krävas att en rent masochistisk läggning för att då ta på sig partiledarrollen. Om hans syfte verkligen hade varit att försöka försnilla dessa pengar, måste han givetvis ha insett att hans möjligheter i det närmaste skulle utplånas den dag han blir ledare för Sveriges största politiska parti med goda utsikter att även bli Sveriges näste statsminister. Är det något som tycker att det låter troligt?
Därmed framstår allt prat om time-out och avgång som ganska verklighetsfrämmande. Om det är som Juholt säger, vilket jag tycker det finnas alla skäl att tro, är det bara att välkomna den förundersökning som nu har inletts så att dessa misstankar en gång för alla kan avskrivas. I Juholts fall handlar det om rätt höga belopp, men om det nu inte var uppsåtligt tycker jag ändå att misstaget är att betrakta som ringa i jämförelse med exempelvis Anders Borgs svarta affärer. I det fallet kom Borg undan med ursäkten att det var "ett beklagansvärt misstag", trots att hans skattefiffel var både medvetet och uppsåtligt. Nu har Borg trots detta lyckas bygga upp en hög trovärdighet som högste ansvarig för landets skatter - så de som räknar ut Juholt redan nu gör det nog mer av politiska skäl än av sakliga skäl. Det borde inte finnas något som hindrar Juholt att komma tillbaka. Och den här ersättningshistorien, hur trist den än är, är trots allt ljusår från begrepp som folkmord som allt oftare börjar nämnas i samma andetag som vår utrikesminister ...
Nu hoppas jag få se en slagfärdig Juholt på plats i Riksdagen talarstol på onsdag. Full gas framåt!
söndag 9 oktober 2011
Och TV-debattens stora förlorare är ...
... SVT.
Söndagkvällens stora TV-debatt mellan riksdagens partiledare blev ett antiklimax. Efter att oppositionen lagt fram sina budget förslag var det upplagt för en intensiv debatt om Sveriges framtid för första gången sedan valet. Det hade verkligen varit på tiden. Tyvärr schablade SVT bort den möjligheten, vilket är synd - inte minst för alla tittare.
SVT borde ha insett hur kontroversiellt deras förslag till placering var på egen hand. Ända sedan valet har det pågått ett svarte-petter-spel mellan regeringen och de rödgröna om var SD hör hemma. Reinfeldt älskar att klumpa ihop SD och de rödgröna och försitter aldrig ett tillfälle att göra det. Det är förstås viktigt för regeringen att försöka få det att se ut som att SD står på de rödgrönas sida - inte minst för att försöka spela bort det faktum att regeringens fortsatta existens ytterst är beroende av SD. Vi har en väldigt svag regering idag och den dag SD på allvar börjar rösta emot regeringen - hittills har det bara skett i några få undantagsfall - kommer Reinfeldt att tvingas lämna in sin avskedsansökan. Ett nyval är inte alls så avlägset som somliga tycks tro. Att placera SD tillsammans med de rödgröna partierna trots att SD alltså i upp emot 90% av voteringarna har ställt sig bakom regeringen innebär alltså att SVT spelar regeringspartierna i händerna. Reinfeldt skulle älska att med en svepande handrörelse mot motståndarsidan tala om den "samlade oppositionen" med SD och de rödgröna.
Det här ligger naturligtvis inte i vare sig Socialdemokraternas eller Vänsterpartiets intresse. Även om frågan kanske inte hade varit avgörande under kvällens debatt, kommer den att bli allt mer brännande ju närmare valet vi kommer. Jag förstår mycket väl att S och V inte vill ihopklumpade med SD vid slutdebatten inför nästa riksdagsval. Därför tycker jag att man gör helt rätt som tar striden nu - har man väl accepterat det en gång är det svårt att ändra på senare.
Det märkliga är att SVT inte kunde ta till sig denna kritik ens då företrädarna för oppositionen påpekade detta. Kanske trodde man att Juholt och Ohly var så desperata efter publicitet att de inte skulle våga backa ur - där hade SVT uppenbarligen fel. Nu har man målat in sig i ett hörn och det ska bli intressant hur man kommer att hantera nästa partiledaredebatt. Det är svårt att se hur SVT ska kunna ta sig ur denna sits utan att tappa prestige nu när det står klart att S och V inte ställer upp på vad som helst.
Än värre är förmodligen att det här schabblet skadar SVT:s trovärdighet. I slutändan är det naturligtvis inte hållbart att arrangera partiledardebatter där bara delar av oppositionen känner att de kan medverka. Det känns också märkligt att höra SVT självt försöka skildra en konflikt där man själv utgör den ena parten. Att bjuda in sina egna politiska experter och låta dem förklara hur obergripligt Juholts och Ohlys beteende känns väldigt billigt.
Tjänar då Juholt och Ohly på detta? Nej, knappast nu. Men på längre sikt tror jag att det var en nödvändig strid. Det måste bli tydligare att högerns regeringsmakt ytterest vilar på ett högerextremt parti. SD är inte och kommer aldrig att bli en del av en rödgrönt regeringsalternativ.
Annars var det märkligt hur pass slätstrukna regeringsförträdarna var. Jag var lite rädd att de skulle få fritt spelrum nu när både Ohly och Juholt valde att stanna hemma, men till min stora glädje steg Romsson verkligen fram och tog för sig. Det var imponerande att hon lyckades gå så hårt åt både regeringen och SD alldeles på egen hand. Med ytterligare understöd från en skicklig retoriker som Juholt och en ny, förhoppningsvis lika skicklig, vänsterledare måste nog regeringen förbereda sig på mycket svettiga debatter framöver. Hoppas att det inte dröjer för länge bara ...
Söndagkvällens stora TV-debatt mellan riksdagens partiledare blev ett antiklimax. Efter att oppositionen lagt fram sina budget förslag var det upplagt för en intensiv debatt om Sveriges framtid för första gången sedan valet. Det hade verkligen varit på tiden. Tyvärr schablade SVT bort den möjligheten, vilket är synd - inte minst för alla tittare.
SVT borde ha insett hur kontroversiellt deras förslag till placering var på egen hand. Ända sedan valet har det pågått ett svarte-petter-spel mellan regeringen och de rödgröna om var SD hör hemma. Reinfeldt älskar att klumpa ihop SD och de rödgröna och försitter aldrig ett tillfälle att göra det. Det är förstås viktigt för regeringen att försöka få det att se ut som att SD står på de rödgrönas sida - inte minst för att försöka spela bort det faktum att regeringens fortsatta existens ytterst är beroende av SD. Vi har en väldigt svag regering idag och den dag SD på allvar börjar rösta emot regeringen - hittills har det bara skett i några få undantagsfall - kommer Reinfeldt att tvingas lämna in sin avskedsansökan. Ett nyval är inte alls så avlägset som somliga tycks tro. Att placera SD tillsammans med de rödgröna partierna trots att SD alltså i upp emot 90% av voteringarna har ställt sig bakom regeringen innebär alltså att SVT spelar regeringspartierna i händerna. Reinfeldt skulle älska att med en svepande handrörelse mot motståndarsidan tala om den "samlade oppositionen" med SD och de rödgröna.
Det här ligger naturligtvis inte i vare sig Socialdemokraternas eller Vänsterpartiets intresse. Även om frågan kanske inte hade varit avgörande under kvällens debatt, kommer den att bli allt mer brännande ju närmare valet vi kommer. Jag förstår mycket väl att S och V inte vill ihopklumpade med SD vid slutdebatten inför nästa riksdagsval. Därför tycker jag att man gör helt rätt som tar striden nu - har man väl accepterat det en gång är det svårt att ändra på senare.
Det märkliga är att SVT inte kunde ta till sig denna kritik ens då företrädarna för oppositionen påpekade detta. Kanske trodde man att Juholt och Ohly var så desperata efter publicitet att de inte skulle våga backa ur - där hade SVT uppenbarligen fel. Nu har man målat in sig i ett hörn och det ska bli intressant hur man kommer att hantera nästa partiledaredebatt. Det är svårt att se hur SVT ska kunna ta sig ur denna sits utan att tappa prestige nu när det står klart att S och V inte ställer upp på vad som helst.
Än värre är förmodligen att det här schabblet skadar SVT:s trovärdighet. I slutändan är det naturligtvis inte hållbart att arrangera partiledardebatter där bara delar av oppositionen känner att de kan medverka. Det känns också märkligt att höra SVT självt försöka skildra en konflikt där man själv utgör den ena parten. Att bjuda in sina egna politiska experter och låta dem förklara hur obergripligt Juholts och Ohlys beteende känns väldigt billigt.
Tjänar då Juholt och Ohly på detta? Nej, knappast nu. Men på längre sikt tror jag att det var en nödvändig strid. Det måste bli tydligare att högerns regeringsmakt ytterest vilar på ett högerextremt parti. SD är inte och kommer aldrig att bli en del av en rödgrönt regeringsalternativ.
Annars var det märkligt hur pass slätstrukna regeringsförträdarna var. Jag var lite rädd att de skulle få fritt spelrum nu när både Ohly och Juholt valde att stanna hemma, men till min stora glädje steg Romsson verkligen fram och tog för sig. Det var imponerande att hon lyckades gå så hårt åt både regeringen och SD alldeles på egen hand. Med ytterligare understöd från en skicklig retoriker som Juholt och en ny, förhoppningsvis lika skicklig, vänsterledare måste nog regeringen förbereda sig på mycket svettiga debatter framöver. Hoppas att det inte dröjer för länge bara ...
fredag 25 februari 2011
Sådan är kapitalismen, Björklund
Efter en rad avslöjanden om misskötsel av friskolor har utbildningsminister Jan Björklund medgett "en viss naivitet från borgerligt håll i synen på friskolor". Björklund säger vidare att "det finns flera tecken på att vinst går före kvalitet".
Om det är så att Björklund eller någon annan på högerkanten trodde att kvalitet någonsin skulle gå före vinst i ett privat företag, är "en viss naivitet" en klar underdrift. I ett kapitalistiskt system är det övergripande målet aldrig att åstadkomma bästa möjliga kvalitet, utan att generera maximal vinst. Det är det som är kapitalismens kärna. Om Björklund inte har det klart för sig, undrar man vad han egentligen har att göra i Sveriges regering. Varför tror han att en riskkapitalist ger sig in i friskolebranschen?
Ibland kan marknadsmekanismerna fungera bra och stimulera ökad kreativitet och produktivitet. Kvalitet kan i vissa fall bli en följd av strävan att öka vinsten, men kvalitet följer inte av nödvändighet och den kommer aldrig någonsin att bli överordnad vinsten. Det är just därför som vinstdrivande skolor är ett problem. När det gäller utbildning bör varje krona som vi kan avvara gå till att höja utbildningskvaliteten - inte till aktieutdelningar och riskkapitalister. Sverige har inte råd med att så många ungdomars utbildning schabblas bort på det här viset.
Vad ska man säga? "Det finns flera tecken på att vinst går före kvalitet." Ja, herr minister, sådan är kapitalismen ...
Om det är så att Björklund eller någon annan på högerkanten trodde att kvalitet någonsin skulle gå före vinst i ett privat företag, är "en viss naivitet" en klar underdrift. I ett kapitalistiskt system är det övergripande målet aldrig att åstadkomma bästa möjliga kvalitet, utan att generera maximal vinst. Det är det som är kapitalismens kärna. Om Björklund inte har det klart för sig, undrar man vad han egentligen har att göra i Sveriges regering. Varför tror han att en riskkapitalist ger sig in i friskolebranschen?
Ibland kan marknadsmekanismerna fungera bra och stimulera ökad kreativitet och produktivitet. Kvalitet kan i vissa fall bli en följd av strävan att öka vinsten, men kvalitet följer inte av nödvändighet och den kommer aldrig någonsin att bli överordnad vinsten. Det är just därför som vinstdrivande skolor är ett problem. När det gäller utbildning bör varje krona som vi kan avvara gå till att höja utbildningskvaliteten - inte till aktieutdelningar och riskkapitalister. Sverige har inte råd med att så många ungdomars utbildning schabblas bort på det här viset.
Vad ska man säga? "Det finns flera tecken på att vinst går före kvalitet." Ja, herr minister, sådan är kapitalismen ...
tisdag 8 februari 2011
Ersättning och prestation
Per Gudmundson har skrivit ett en ledare med anledning av LO:s rapport om de skenande löneskillnaderna mellan arbetare och direktörer. SvD:s ledaresida brukar kanske inte utmärka sig främst genom vederhäftighet eller stringens, men det här är bland det knasigaste som jag har läst på ett tag:
http://www.svd.se/opinion/ledarsidan/vem-far-det-battre-om-zlatan-slutar-spela_5924241.svd
Låt vara att det finns många skillnader i jämförelsen mellan Zlatan och en mittfältare i Brage å ena sidan och en LO-arbetare och en direktör å den andra, till exempel att direktörerna ingår en den ekonomiska elit som i hög utsträckning kan sätta sina egna löner, men låt oss ändå fundera vidare på detta spår. Gudmundson skriver att Zlaten frivilligt gick ner 25% i lön (vilket borde vara helt obegripligt för en kapitalkramare!) när han bytte till Milan, men förmodar att Zlatan trots det borde vara nöjd. Problemet för Gudmundson är ju att om hans tes att de höga ersättningarna är motiverade så borde Zlatan nu spela om inte 25% sämre än tidigare så åtminstone avsevärt mycket sämre än vad han gjorde i Barcelona när han hade en 33% högre lön än han nu har i Milan. Är det då någon som tycker att Zlatan har börjat slöspela sedan han kom till Milan? Nej, jag tror knappast det.
Om vi skulle tro på Gudmundsons analogi finns det således ingen anledning att tro att en direktör skulle presetera sämre om hans ersättning sänktes med 25%. Slutsatsen förefaller mycket rimlig - det är bara det att Gudmundson inte inser det själv.
Mer problematiskt för Gudmundson är dock att han trots att omfattande internationell forskning har visat på det skadliga med alltför stor ojämlikhet i samhället fortfarande försöker få läsarna att tro att ökad lönespridning är något positivt. I bästa fall kan det röra sig om okunnighet. Det är inget fel med att en person som anstränger sig hårdare än andra kompenseras för detta, men de skillnader som LO beskriver är inte skäliga. En direktör anstränger sig inte 41 gånger hårdare än en normal arbetare. I ett kortare perspektiv kanske utvecklingen är positiv för direktören, men på lite längre sikt kommer det att urholka förtroendet mellan människor. I längden är ojämlikhet skadligt för hela samhället, inklusive Per Gudmundson.
http://www.svd.se/opinion/ledarsidan/vem-far-det-battre-om-zlatan-slutar-spela_5924241.svd
Låt vara att det finns många skillnader i jämförelsen mellan Zlatan och en mittfältare i Brage å ena sidan och en LO-arbetare och en direktör å den andra, till exempel att direktörerna ingår en den ekonomiska elit som i hög utsträckning kan sätta sina egna löner, men låt oss ändå fundera vidare på detta spår. Gudmundson skriver att Zlaten frivilligt gick ner 25% i lön (vilket borde vara helt obegripligt för en kapitalkramare!) när han bytte till Milan, men förmodar att Zlatan trots det borde vara nöjd. Problemet för Gudmundson är ju att om hans tes att de höga ersättningarna är motiverade så borde Zlatan nu spela om inte 25% sämre än tidigare så åtminstone avsevärt mycket sämre än vad han gjorde i Barcelona när han hade en 33% högre lön än han nu har i Milan. Är det då någon som tycker att Zlatan har börjat slöspela sedan han kom till Milan? Nej, jag tror knappast det.
Om vi skulle tro på Gudmundsons analogi finns det således ingen anledning att tro att en direktör skulle presetera sämre om hans ersättning sänktes med 25%. Slutsatsen förefaller mycket rimlig - det är bara det att Gudmundson inte inser det själv.
Mer problematiskt för Gudmundson är dock att han trots att omfattande internationell forskning har visat på det skadliga med alltför stor ojämlikhet i samhället fortfarande försöker få läsarna att tro att ökad lönespridning är något positivt. I bästa fall kan det röra sig om okunnighet. Det är inget fel med att en person som anstränger sig hårdare än andra kompenseras för detta, men de skillnader som LO beskriver är inte skäliga. En direktör anstränger sig inte 41 gånger hårdare än en normal arbetare. I ett kortare perspektiv kanske utvecklingen är positiv för direktören, men på lite längre sikt kommer det att urholka förtroendet mellan människor. I längden är ojämlikhet skadligt för hela samhället, inklusive Per Gudmundson.
onsdag 2 februari 2011
Lena Sommestad? Varför inte?
När slagorden från fjolårets valrörelse så sakta börja eka ut, är det tid att fundera lite närmare på vad som finns någonstans där i bakgrunden: idéer, föreställningar, kunskap, övertygelser, ideologi. Valdebatten blir gärna förenklad och domineras av konfronationer och slagordistället för diskussion. För demokratins skull är det viktigt att politiken inte bara blir ett utbyte av floskler utan att det finns en välgrundad samhällsanalys i botten.
När Socialdemokratin nu står inför att välja en ny ledare är det viktigt att ha detta i åtanke. I längden kan man inte vinna några val eller påverka samhället bara genom att upprepa ord som frihet och rättvisa - man måste kunna konkretisera detta och visa hur man kan skapa ett bättre samhälle. Därför är det viktigt med en ledare som verkligen tror på den politik som partiet står för och som kan förankra den i en solid vetenskaplig och ideologisk grund.
Jag tror inte att man ska underskatta betydelsen av detta. Som väljare tror jag att man gärna vill se sig som förnuftig och rationell i sitt beslut. Detta blir mer och mer viktigt i takt med att en allt större andel av befolkningen skaffar sig en akademisk utbildning och därmed något typ av akademiska ideal. Historiskt har det funnits en stark koppling mellan socialdemokratin och akademin, men idag känns det som att det snarast är borgerligheten som har tagit över där. Inte minst är Moderaterna mycket duktiga på att försöka ge ett sken av vetenskaplighet till sin politik.
I skenet av denna utveckling framstår Lena Sommestad för mig som en alltmer intressant kandidat till ordförandeposten. Hon är utan tvekan mycket intelligent - det är en egenskap som inte ska föraktas. Om man lyssnar till hennes tal och läser hennes debattartiklar är det tydligt att det för henne finns en levande koppling mellan socialdemokratins grundläggande idéer och de förslag som hon vill omsätta i praktiken. Enkelt uttryckt: det är lätt att tro på henne, eftersom hon själv verkar så övertygad om vad hon säger.
Att hon sedan är professor är förstås ingen nackdel. Det är en titel som skulle väga mycket tungt i en debatt med Reinfeldt, inte minst hos vad man kallar den bildade medelklassen. Även om Socialdemokraterna är ett arbetareparti, får vi inte vara rädda för universitetsvärlden. Det akademikerförakt som tycks finnas på vissa håll är bara kontraproduktivt. Än viktigare än professorstiteln är dock de kunskaper som hon har genom sin forskning. Hon är utan tvekan kunnig och har en stor trovärdighet när hon talar. Och trovärdighet är en av de saker som Socialdemokraterna behöver mest just nu.
Ja, sedan är hon förstås kvinna. Det är ingen nackdel. Sverige väntar alltjämt på sin första kvinnliga statsminister. Moderaterna har alltjämt svårt att få fram tunga kvinnliga politiker och svårt att attrahera kvinnliga väljare. Lena Sommestad har alla möjligheter att stärka de rödgrönas försprång bland kvinnorna, men även attrahera fler män, inte minst bland dem med akademisk bakgrund.
Sommestad har också profilerat sig inom områden som miljö och global rättvisa, frågor som är mycket viktiga inte minst bland unga och bland storstadsväljare. Hon skulle säkerligen inte ha något problem alls att samarbeta med Miljöpartiet som alltmer framstår som Socialdemokraternas viktigaste allierade. Med en tydligare profil inom dessa områden skulle Socialdemokraterna bli ett mer attraktivt parti bland de unga väljarna.
Sommestad har också varit en av de tongivande rösterna debatten om socialdemokratins framtid. Hon har tveklöst intressanta idéer om vart Socialdemokraterna ska gå. De är uppfriskande med en kandidat som har en så tydlig agenda. Hon har också tydligt visat att hon vill tillbaks till politiken och vill vara med att leda Socialdemokraterna i framtiden.
Det är förstås också en fördel att partiledaren sitter i Riksdagen. Tyvärr kom inte Sommestad in, men hon står näst på tur i Uppsala län så om någon av länets riksdagsledarmöter skulle erbjudas ett annat uppdrag och lämna sin riksdagsplats skulle det bli Sommestad som får hoppa in. Vips skulle Socialdemokraterna ha en tung kvinnlig professor med erfarenhet av regeringsarbete som partiledare på plats i Riksdagen - är det inte en intressant tanke?
När Socialdemokratin nu står inför att välja en ny ledare är det viktigt att ha detta i åtanke. I längden kan man inte vinna några val eller påverka samhället bara genom att upprepa ord som frihet och rättvisa - man måste kunna konkretisera detta och visa hur man kan skapa ett bättre samhälle. Därför är det viktigt med en ledare som verkligen tror på den politik som partiet står för och som kan förankra den i en solid vetenskaplig och ideologisk grund.
Jag tror inte att man ska underskatta betydelsen av detta. Som väljare tror jag att man gärna vill se sig som förnuftig och rationell i sitt beslut. Detta blir mer och mer viktigt i takt med att en allt större andel av befolkningen skaffar sig en akademisk utbildning och därmed något typ av akademiska ideal. Historiskt har det funnits en stark koppling mellan socialdemokratin och akademin, men idag känns det som att det snarast är borgerligheten som har tagit över där. Inte minst är Moderaterna mycket duktiga på att försöka ge ett sken av vetenskaplighet till sin politik.
I skenet av denna utveckling framstår Lena Sommestad för mig som en alltmer intressant kandidat till ordförandeposten. Hon är utan tvekan mycket intelligent - det är en egenskap som inte ska föraktas. Om man lyssnar till hennes tal och läser hennes debattartiklar är det tydligt att det för henne finns en levande koppling mellan socialdemokratins grundläggande idéer och de förslag som hon vill omsätta i praktiken. Enkelt uttryckt: det är lätt att tro på henne, eftersom hon själv verkar så övertygad om vad hon säger.
Att hon sedan är professor är förstås ingen nackdel. Det är en titel som skulle väga mycket tungt i en debatt med Reinfeldt, inte minst hos vad man kallar den bildade medelklassen. Även om Socialdemokraterna är ett arbetareparti, får vi inte vara rädda för universitetsvärlden. Det akademikerförakt som tycks finnas på vissa håll är bara kontraproduktivt. Än viktigare än professorstiteln är dock de kunskaper som hon har genom sin forskning. Hon är utan tvekan kunnig och har en stor trovärdighet när hon talar. Och trovärdighet är en av de saker som Socialdemokraterna behöver mest just nu.
Ja, sedan är hon förstås kvinna. Det är ingen nackdel. Sverige väntar alltjämt på sin första kvinnliga statsminister. Moderaterna har alltjämt svårt att få fram tunga kvinnliga politiker och svårt att attrahera kvinnliga väljare. Lena Sommestad har alla möjligheter att stärka de rödgrönas försprång bland kvinnorna, men även attrahera fler män, inte minst bland dem med akademisk bakgrund.
Sommestad har också profilerat sig inom områden som miljö och global rättvisa, frågor som är mycket viktiga inte minst bland unga och bland storstadsväljare. Hon skulle säkerligen inte ha något problem alls att samarbeta med Miljöpartiet som alltmer framstår som Socialdemokraternas viktigaste allierade. Med en tydligare profil inom dessa områden skulle Socialdemokraterna bli ett mer attraktivt parti bland de unga väljarna.
Sommestad har också varit en av de tongivande rösterna debatten om socialdemokratins framtid. Hon har tveklöst intressanta idéer om vart Socialdemokraterna ska gå. De är uppfriskande med en kandidat som har en så tydlig agenda. Hon har också tydligt visat att hon vill tillbaks till politiken och vill vara med att leda Socialdemokraterna i framtiden.
Det är förstås också en fördel att partiledaren sitter i Riksdagen. Tyvärr kom inte Sommestad in, men hon står näst på tur i Uppsala län så om någon av länets riksdagsledarmöter skulle erbjudas ett annat uppdrag och lämna sin riksdagsplats skulle det bli Sommestad som får hoppa in. Vips skulle Socialdemokraterna ha en tung kvinnlig professor med erfarenhet av regeringsarbete som partiledare på plats i Riksdagen - är det inte en intressant tanke?
tisdag 4 januari 2011
Att bekänna färg
Sverigedemokraterna har försökt framställa sig som ett tredje block i svensk politik. Det här är inget ovanligt. Alla nya partier som kommit in i riksdagen har till att börja med försökt att ställa sig vid sidan av blockpolitiken - det gäller både KD och MP. Med tiden har dock KD etablerat sig (nåja ...) långt ute på högerkanten i svensk politik, medan MP kommit att luta mer mot vänster. (Om man verkligen vill bedriva progressiv miljöpolitik är det dock svårt att söka sig någon annanstans än vänsterut.) På samma sätt har SD velat framstå som en ny och fräsch (Jag vet - det är en motsägelse att använda ordet fräsch om Sveriges mossigaste riksdagsparti.) kraft i svensk politik.
Emellertid har det aldrig varit någon tvekan om var SD hör hemma på höger-vänster-skalan. Hälften av partiets toppnamn kommer från Moderaterna, bland annat Sten Andersson som representerat Moderaterna i riksdagen i 20 år! Även Jimmie Åkesson var tidigare moderat. För alla som trots detta och alla de hätska utfallen mot Socialdemokraterna under valrörelsen tvivlat finns det nu ändå bevisat svart på vitt: Sverigedemokraterna är ett borgerligt parti.
En sammanställning från riksdagens utredningstjänst (RUT) visar att SD hittills har röstat med regeringen i nästan 70 procent av alla omröstningar i riksdagen, medan man röstat med den rödgröna oppositionen i bara 6 procent av omröstningarna. Tydligare kan det inte bli. SD har definitivt bekänt färg.
Det är en påtagligt grinig Reinfeldt som kommenterat de fåtal omröstningar som regeringen hittills har förlorat. Han försöker göra en stor sak av att SD för en gångs skull röstar med oppositionen. Detta är förstås inget annan än ett smaklöst försök att blanda bort korten från en minoritetsledare som faktiskt sitter kvar med passivt stöd från SD.
Frågan är dock hur länge denna strategi kan fungera. Så länge socialdemokratin är försvagad och väntar på en ny ledare finns säkerligen inget intresse från oppositionen att fälla regeringen, men innan nästa val är det inte otänkbart att man vill ha ett tydligt kvitto på var SD:s sympatier faktiskt ligger. Om opinionsläget så småningom förbättras (vilket jag är övertygad om att det kommer att göra), är det kanske dags att väcka ett misstroendevotum mot minoritetsregeringen Reinfeldt så att borgerligheten (inklusive SD) äntligen får bekänna färg.
Emellertid har det aldrig varit någon tvekan om var SD hör hemma på höger-vänster-skalan. Hälften av partiets toppnamn kommer från Moderaterna, bland annat Sten Andersson som representerat Moderaterna i riksdagen i 20 år! Även Jimmie Åkesson var tidigare moderat. För alla som trots detta och alla de hätska utfallen mot Socialdemokraterna under valrörelsen tvivlat finns det nu ändå bevisat svart på vitt: Sverigedemokraterna är ett borgerligt parti.
En sammanställning från riksdagens utredningstjänst (RUT) visar att SD hittills har röstat med regeringen i nästan 70 procent av alla omröstningar i riksdagen, medan man röstat med den rödgröna oppositionen i bara 6 procent av omröstningarna. Tydligare kan det inte bli. SD har definitivt bekänt färg.
Det är en påtagligt grinig Reinfeldt som kommenterat de fåtal omröstningar som regeringen hittills har förlorat. Han försöker göra en stor sak av att SD för en gångs skull röstar med oppositionen. Detta är förstås inget annan än ett smaklöst försök att blanda bort korten från en minoritetsledare som faktiskt sitter kvar med passivt stöd från SD.
Frågan är dock hur länge denna strategi kan fungera. Så länge socialdemokratin är försvagad och väntar på en ny ledare finns säkerligen inget intresse från oppositionen att fälla regeringen, men innan nästa val är det inte otänkbart att man vill ha ett tydligt kvitto på var SD:s sympatier faktiskt ligger. Om opinionsläget så småningom förbättras (vilket jag är övertygad om att det kommer att göra), är det kanske dags att väcka ett misstroendevotum mot minoritetsregeringen Reinfeldt så att borgerligheten (inklusive SD) äntligen får bekänna färg.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)