Efter en rad avslöjanden om misskötsel av friskolor har utbildningsminister Jan Björklund medgett "en viss naivitet från borgerligt håll i synen på friskolor". Björklund säger vidare att "det finns flera tecken på att vinst går före kvalitet".
Om det är så att Björklund eller någon annan på högerkanten trodde att kvalitet någonsin skulle gå före vinst i ett privat företag, är "en viss naivitet" en klar underdrift. I ett kapitalistiskt system är det övergripande målet aldrig att åstadkomma bästa möjliga kvalitet, utan att generera maximal vinst. Det är det som är kapitalismens kärna. Om Björklund inte har det klart för sig, undrar man vad han egentligen har att göra i Sveriges regering. Varför tror han att en riskkapitalist ger sig in i friskolebranschen?
Ibland kan marknadsmekanismerna fungera bra och stimulera ökad kreativitet och produktivitet. Kvalitet kan i vissa fall bli en följd av strävan att öka vinsten, men kvalitet följer inte av nödvändighet och den kommer aldrig någonsin att bli överordnad vinsten. Det är just därför som vinstdrivande skolor är ett problem. När det gäller utbildning bör varje krona som vi kan avvara gå till att höja utbildningskvaliteten - inte till aktieutdelningar och riskkapitalister. Sverige har inte råd med att så många ungdomars utbildning schabblas bort på det här viset.
Vad ska man säga? "Det finns flera tecken på att vinst går före kvalitet." Ja, herr minister, sådan är kapitalismen ...
fredag 25 februari 2011
tisdag 8 februari 2011
Ersättning och prestation
Per Gudmundson har skrivit ett en ledare med anledning av LO:s rapport om de skenande löneskillnaderna mellan arbetare och direktörer. SvD:s ledaresida brukar kanske inte utmärka sig främst genom vederhäftighet eller stringens, men det här är bland det knasigaste som jag har läst på ett tag:
http://www.svd.se/opinion/ledarsidan/vem-far-det-battre-om-zlatan-slutar-spela_5924241.svd
Låt vara att det finns många skillnader i jämförelsen mellan Zlatan och en mittfältare i Brage å ena sidan och en LO-arbetare och en direktör å den andra, till exempel att direktörerna ingår en den ekonomiska elit som i hög utsträckning kan sätta sina egna löner, men låt oss ändå fundera vidare på detta spår. Gudmundson skriver att Zlaten frivilligt gick ner 25% i lön (vilket borde vara helt obegripligt för en kapitalkramare!) när han bytte till Milan, men förmodar att Zlatan trots det borde vara nöjd. Problemet för Gudmundson är ju att om hans tes att de höga ersättningarna är motiverade så borde Zlatan nu spela om inte 25% sämre än tidigare så åtminstone avsevärt mycket sämre än vad han gjorde i Barcelona när han hade en 33% högre lön än han nu har i Milan. Är det då någon som tycker att Zlatan har börjat slöspela sedan han kom till Milan? Nej, jag tror knappast det.
Om vi skulle tro på Gudmundsons analogi finns det således ingen anledning att tro att en direktör skulle presetera sämre om hans ersättning sänktes med 25%. Slutsatsen förefaller mycket rimlig - det är bara det att Gudmundson inte inser det själv.
Mer problematiskt för Gudmundson är dock att han trots att omfattande internationell forskning har visat på det skadliga med alltför stor ojämlikhet i samhället fortfarande försöker få läsarna att tro att ökad lönespridning är något positivt. I bästa fall kan det röra sig om okunnighet. Det är inget fel med att en person som anstränger sig hårdare än andra kompenseras för detta, men de skillnader som LO beskriver är inte skäliga. En direktör anstränger sig inte 41 gånger hårdare än en normal arbetare. I ett kortare perspektiv kanske utvecklingen är positiv för direktören, men på lite längre sikt kommer det att urholka förtroendet mellan människor. I längden är ojämlikhet skadligt för hela samhället, inklusive Per Gudmundson.
http://www.svd.se/opinion/ledarsidan/vem-far-det-battre-om-zlatan-slutar-spela_5924241.svd
Låt vara att det finns många skillnader i jämförelsen mellan Zlatan och en mittfältare i Brage å ena sidan och en LO-arbetare och en direktör å den andra, till exempel att direktörerna ingår en den ekonomiska elit som i hög utsträckning kan sätta sina egna löner, men låt oss ändå fundera vidare på detta spår. Gudmundson skriver att Zlaten frivilligt gick ner 25% i lön (vilket borde vara helt obegripligt för en kapitalkramare!) när han bytte till Milan, men förmodar att Zlatan trots det borde vara nöjd. Problemet för Gudmundson är ju att om hans tes att de höga ersättningarna är motiverade så borde Zlatan nu spela om inte 25% sämre än tidigare så åtminstone avsevärt mycket sämre än vad han gjorde i Barcelona när han hade en 33% högre lön än han nu har i Milan. Är det då någon som tycker att Zlatan har börjat slöspela sedan han kom till Milan? Nej, jag tror knappast det.
Om vi skulle tro på Gudmundsons analogi finns det således ingen anledning att tro att en direktör skulle presetera sämre om hans ersättning sänktes med 25%. Slutsatsen förefaller mycket rimlig - det är bara det att Gudmundson inte inser det själv.
Mer problematiskt för Gudmundson är dock att han trots att omfattande internationell forskning har visat på det skadliga med alltför stor ojämlikhet i samhället fortfarande försöker få läsarna att tro att ökad lönespridning är något positivt. I bästa fall kan det röra sig om okunnighet. Det är inget fel med att en person som anstränger sig hårdare än andra kompenseras för detta, men de skillnader som LO beskriver är inte skäliga. En direktör anstränger sig inte 41 gånger hårdare än en normal arbetare. I ett kortare perspektiv kanske utvecklingen är positiv för direktören, men på lite längre sikt kommer det att urholka förtroendet mellan människor. I längden är ojämlikhet skadligt för hela samhället, inklusive Per Gudmundson.
onsdag 2 februari 2011
Lena Sommestad? Varför inte?
När slagorden från fjolårets valrörelse så sakta börja eka ut, är det tid att fundera lite närmare på vad som finns någonstans där i bakgrunden: idéer, föreställningar, kunskap, övertygelser, ideologi. Valdebatten blir gärna förenklad och domineras av konfronationer och slagordistället för diskussion. För demokratins skull är det viktigt att politiken inte bara blir ett utbyte av floskler utan att det finns en välgrundad samhällsanalys i botten.
När Socialdemokratin nu står inför att välja en ny ledare är det viktigt att ha detta i åtanke. I längden kan man inte vinna några val eller påverka samhället bara genom att upprepa ord som frihet och rättvisa - man måste kunna konkretisera detta och visa hur man kan skapa ett bättre samhälle. Därför är det viktigt med en ledare som verkligen tror på den politik som partiet står för och som kan förankra den i en solid vetenskaplig och ideologisk grund.
Jag tror inte att man ska underskatta betydelsen av detta. Som väljare tror jag att man gärna vill se sig som förnuftig och rationell i sitt beslut. Detta blir mer och mer viktigt i takt med att en allt större andel av befolkningen skaffar sig en akademisk utbildning och därmed något typ av akademiska ideal. Historiskt har det funnits en stark koppling mellan socialdemokratin och akademin, men idag känns det som att det snarast är borgerligheten som har tagit över där. Inte minst är Moderaterna mycket duktiga på att försöka ge ett sken av vetenskaplighet till sin politik.
I skenet av denna utveckling framstår Lena Sommestad för mig som en alltmer intressant kandidat till ordförandeposten. Hon är utan tvekan mycket intelligent - det är en egenskap som inte ska föraktas. Om man lyssnar till hennes tal och läser hennes debattartiklar är det tydligt att det för henne finns en levande koppling mellan socialdemokratins grundläggande idéer och de förslag som hon vill omsätta i praktiken. Enkelt uttryckt: det är lätt att tro på henne, eftersom hon själv verkar så övertygad om vad hon säger.
Att hon sedan är professor är förstås ingen nackdel. Det är en titel som skulle väga mycket tungt i en debatt med Reinfeldt, inte minst hos vad man kallar den bildade medelklassen. Även om Socialdemokraterna är ett arbetareparti, får vi inte vara rädda för universitetsvärlden. Det akademikerförakt som tycks finnas på vissa håll är bara kontraproduktivt. Än viktigare än professorstiteln är dock de kunskaper som hon har genom sin forskning. Hon är utan tvekan kunnig och har en stor trovärdighet när hon talar. Och trovärdighet är en av de saker som Socialdemokraterna behöver mest just nu.
Ja, sedan är hon förstås kvinna. Det är ingen nackdel. Sverige väntar alltjämt på sin första kvinnliga statsminister. Moderaterna har alltjämt svårt att få fram tunga kvinnliga politiker och svårt att attrahera kvinnliga väljare. Lena Sommestad har alla möjligheter att stärka de rödgrönas försprång bland kvinnorna, men även attrahera fler män, inte minst bland dem med akademisk bakgrund.
Sommestad har också profilerat sig inom områden som miljö och global rättvisa, frågor som är mycket viktiga inte minst bland unga och bland storstadsväljare. Hon skulle säkerligen inte ha något problem alls att samarbeta med Miljöpartiet som alltmer framstår som Socialdemokraternas viktigaste allierade. Med en tydligare profil inom dessa områden skulle Socialdemokraterna bli ett mer attraktivt parti bland de unga väljarna.
Sommestad har också varit en av de tongivande rösterna debatten om socialdemokratins framtid. Hon har tveklöst intressanta idéer om vart Socialdemokraterna ska gå. De är uppfriskande med en kandidat som har en så tydlig agenda. Hon har också tydligt visat att hon vill tillbaks till politiken och vill vara med att leda Socialdemokraterna i framtiden.
Det är förstås också en fördel att partiledaren sitter i Riksdagen. Tyvärr kom inte Sommestad in, men hon står näst på tur i Uppsala län så om någon av länets riksdagsledarmöter skulle erbjudas ett annat uppdrag och lämna sin riksdagsplats skulle det bli Sommestad som får hoppa in. Vips skulle Socialdemokraterna ha en tung kvinnlig professor med erfarenhet av regeringsarbete som partiledare på plats i Riksdagen - är det inte en intressant tanke?
När Socialdemokratin nu står inför att välja en ny ledare är det viktigt att ha detta i åtanke. I längden kan man inte vinna några val eller påverka samhället bara genom att upprepa ord som frihet och rättvisa - man måste kunna konkretisera detta och visa hur man kan skapa ett bättre samhälle. Därför är det viktigt med en ledare som verkligen tror på den politik som partiet står för och som kan förankra den i en solid vetenskaplig och ideologisk grund.
Jag tror inte att man ska underskatta betydelsen av detta. Som väljare tror jag att man gärna vill se sig som förnuftig och rationell i sitt beslut. Detta blir mer och mer viktigt i takt med att en allt större andel av befolkningen skaffar sig en akademisk utbildning och därmed något typ av akademiska ideal. Historiskt har det funnits en stark koppling mellan socialdemokratin och akademin, men idag känns det som att det snarast är borgerligheten som har tagit över där. Inte minst är Moderaterna mycket duktiga på att försöka ge ett sken av vetenskaplighet till sin politik.
I skenet av denna utveckling framstår Lena Sommestad för mig som en alltmer intressant kandidat till ordförandeposten. Hon är utan tvekan mycket intelligent - det är en egenskap som inte ska föraktas. Om man lyssnar till hennes tal och läser hennes debattartiklar är det tydligt att det för henne finns en levande koppling mellan socialdemokratins grundläggande idéer och de förslag som hon vill omsätta i praktiken. Enkelt uttryckt: det är lätt att tro på henne, eftersom hon själv verkar så övertygad om vad hon säger.
Att hon sedan är professor är förstås ingen nackdel. Det är en titel som skulle väga mycket tungt i en debatt med Reinfeldt, inte minst hos vad man kallar den bildade medelklassen. Även om Socialdemokraterna är ett arbetareparti, får vi inte vara rädda för universitetsvärlden. Det akademikerförakt som tycks finnas på vissa håll är bara kontraproduktivt. Än viktigare än professorstiteln är dock de kunskaper som hon har genom sin forskning. Hon är utan tvekan kunnig och har en stor trovärdighet när hon talar. Och trovärdighet är en av de saker som Socialdemokraterna behöver mest just nu.
Ja, sedan är hon förstås kvinna. Det är ingen nackdel. Sverige väntar alltjämt på sin första kvinnliga statsminister. Moderaterna har alltjämt svårt att få fram tunga kvinnliga politiker och svårt att attrahera kvinnliga väljare. Lena Sommestad har alla möjligheter att stärka de rödgrönas försprång bland kvinnorna, men även attrahera fler män, inte minst bland dem med akademisk bakgrund.
Sommestad har också profilerat sig inom områden som miljö och global rättvisa, frågor som är mycket viktiga inte minst bland unga och bland storstadsväljare. Hon skulle säkerligen inte ha något problem alls att samarbeta med Miljöpartiet som alltmer framstår som Socialdemokraternas viktigaste allierade. Med en tydligare profil inom dessa områden skulle Socialdemokraterna bli ett mer attraktivt parti bland de unga väljarna.
Sommestad har också varit en av de tongivande rösterna debatten om socialdemokratins framtid. Hon har tveklöst intressanta idéer om vart Socialdemokraterna ska gå. De är uppfriskande med en kandidat som har en så tydlig agenda. Hon har också tydligt visat att hon vill tillbaks till politiken och vill vara med att leda Socialdemokraterna i framtiden.
Det är förstås också en fördel att partiledaren sitter i Riksdagen. Tyvärr kom inte Sommestad in, men hon står näst på tur i Uppsala län så om någon av länets riksdagsledarmöter skulle erbjudas ett annat uppdrag och lämna sin riksdagsplats skulle det bli Sommestad som får hoppa in. Vips skulle Socialdemokraterna ha en tung kvinnlig professor med erfarenhet av regeringsarbete som partiledare på plats i Riksdagen - är det inte en intressant tanke?
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)