Man undrar hur dom egentligen tänkte, PR-strategerna inom alliansen, när de började sätta upp affischer med texten "Bakåt eller framåt?". Vill de att väljarna ska rösta på ett progressivt parti? Då ligger ju inte alliansens partier närmast tillhands direkt. Faktum är ju att alliansen helt domineras av ett i grunden konservativt parti som sagt nej till i snart sagt alla progressiva reformer som genomförts under det senaste seklet - den allmänna rösträtten är bara ett exempel på en reform som man motsatte sig. På punkt efter punkt har man i och för sig tvingats ändra uppfattning för att inte försvinna på historiens skräphög - men att påstå att man är framåtsträvande ... Är det någon som kan tro på det?
Moderaternas inställning till framtidsfrågor framgår också tydligt av Naturvårdsverkets granskning (http://www.naturskyddsforeningen.se/upload/Pressmeddelanden/rapport-valgranskning.pdf). Där konstaterar man att den gångna mandatperioden trots goda förutsättningar lett till en tillbakagång inom miljöpolitiken. Det måste vara svårt för Centern att värja sig för insikten att man reducerats till borgerlighetens miljöalabi, när Naturvårdsverkets sammanställning så tydligt visar att Moderaterna på punkt efter punkt bestämt miljöpolitikens innehåll (eller snarare brist på innehåll). Nu tycker jag i och för sig att Andreas Carlgren verkar vara en bra och hygglig politiker - men trodde han verkligen att det skulle gå att bedriva en effektiv miljöpolitik i en moderatdominerad regering? Om de menar allvar med sitt miljöengagemang borde de tänka över vilken regering de vill stödja under nästa mandatperiod.
Ett annat exempel på framsynhet kom under gårdagens ekonomidebatt, där Folkpartiets Carl B Hamilton stod och hävdade att vi inte behövde göra något för att ställa om från oljeberoendet. Inställningen är riskfylld av flera skäl. Att bara vänta och hoppas att allt ska lösa sig av sig självt kan bli mycket dyrbart. Ingen vet hur snabbt bensinpriset kommer att öka, men kan vara helt säkra på att det kommer att bli dyrare. Mycket, mycket dyrare. Kanske blir det en ny oljekris som under 70-talet, fast värre, och då kommer det att svida ordentligt för den som inte har något alternativ. En annan aspekt som helt kom bort i debatten är miljön - vi vet att dagens koldioxiduppsläpp utgör ett globalt hot. Det kan bli betydligt dyrare än 49 öre i höjd bensinskatt. Tyvärr vittnade Hamiltons uttalande om en mycket liten insikt i dessa frågor.
Vi vet mycket litet om framtiden. Men så mycket vet vi att framtidens bilar inte kommer att drivas med bensin eller diesel. Däremot kommer bilen med all sannolikhet att finnas kvar. Och den som blir först med ett hållbart alternativ till oljan har mycket stora pengar att tjäna. Varför inte utnyttja den vetskapen för att stärka Sveriges position inför framtiden instället för fortsätta på en återvändsgränd ända tills man kraschar in i muren?
Bakåt eller framåt? Det känns som ett mycket lätt val.
PS. Nej, jag vet. Egentligen är inte ens krabborna så dumma att de går baklänges.
onsdag 25 augusti 2010
måndag 16 augusti 2010
Sidan du söker finns inte - om moderat jämställdhetspolitik
Egentligen tänkte jag inte ägna mig åt att plocka enkla poänger, men den här gången kan jag bara inte låta bli ...
Så här var det: Jag funderade lite på vilka konkreta åtgärder de olika riksdagspartierna egentligen har för att minska klyftorna mellan könen. Därför surfade jag in på olika partiers sidor och sökte på ordet jämställdhet.
Hos Moderaterna fick jag genest upp en ruta som sa: "Moderaterna om jämställdhet - om Moderaternas syn på jämställdhet. Faktablad samt frågor och svar. Läs mer"
Precis vad jag söker, tänkte jag och klickade på knappen "läs mer".
Men vad händer? Jo, en sida med en moderatlogga kommer och meddelar:
"Siden du söker finns inte. Besök gärna moderat.se där du hittar länkar till olika delar av Moderaterna."
Ska man tolka det som att modsen inte har någon jämställdhetspolitik? Det hedrar dem att de åtminstone är så ärliga att de själva tillstår det.
Testa själva om ni inte tror mig! Eller följ dessa länkar:
http://www.moderat.se/web/Hem.aspx#search_jämställdhet
http://www.moderat.se/Templates/PageNotFound.aspx?PageNotFoundURL=%2fweb%2fJamstalldhet.aspx
Så här var det: Jag funderade lite på vilka konkreta åtgärder de olika riksdagspartierna egentligen har för att minska klyftorna mellan könen. Därför surfade jag in på olika partiers sidor och sökte på ordet jämställdhet.
Hos Moderaterna fick jag genest upp en ruta som sa: "Moderaterna om jämställdhet - om Moderaternas syn på jämställdhet. Faktablad samt frågor och svar. Läs mer"
Precis vad jag söker, tänkte jag och klickade på knappen "läs mer".
Men vad händer? Jo, en sida med en moderatlogga kommer och meddelar:
"Siden du söker finns inte. Besök gärna moderat.se där du hittar länkar till olika delar av Moderaterna."
Ska man tolka det som att modsen inte har någon jämställdhetspolitik? Det hedrar dem att de åtminstone är så ärliga att de själva tillstår det.
Testa själva om ni inte tror mig! Eller följ dessa länkar:
http://www.moderat.se/web/Hem.aspx#search_jämställdhet
http://www.moderat.se/Templates/PageNotFound.aspx?PageNotFoundURL=%2fweb%2fJamstalldhet.aspx
lördag 14 augusti 2010
Straffbeskattad?
En kul anekdot från Aftonbladets blogg:
I morse drabbade partisekreterarna Ibrahim Baylan (S) och Per Schlingmann (M) samman i SVT.s morgonsoffa om jobbpolitiken och partiernas kampanjer. Efteråt stötte de ihop med den forne försvarsministern Anders Björck (M) utanför tv-studion.
– Landshövdingen, sa Baylan glatt när de skakade hand.
– Nja, före detta. Jag är pensionär nu, svarade Björck.
Baylan fann sig snabbt och frågade:
– Jaha, straffbeskattad?
http://blogg.aftonbladet.se/politikerkollen/2010/08/forvirrad-baylan-ger-svar-pa-tal
Undrar vad Björck svarade?
I morse drabbade partisekreterarna Ibrahim Baylan (S) och Per Schlingmann (M) samman i SVT.s morgonsoffa om jobbpolitiken och partiernas kampanjer. Efteråt stötte de ihop med den forne försvarsministern Anders Björck (M) utanför tv-studion.
– Landshövdingen, sa Baylan glatt när de skakade hand.
– Nja, före detta. Jag är pensionär nu, svarade Björck.
Baylan fann sig snabbt och frågade:
– Jaha, straffbeskattad?
http://blogg.aftonbladet.se/politikerkollen/2010/08/forvirrad-baylan-ger-svar-pa-tal
Undrar vad Björck svarade?
måndag 9 augusti 2010
Det är klart att föräldrarna vet bäst
Som småbarnsförälder har jag funderat en del på diskussionen kring kvoteringen av föräldraledigheten. Jag kan känna sympati både för de som vill införa fler pappamånader och de som vill ta bort dem helt. I själva verket vill jag bådadera. Låter det inkonsekvent? Nej, jag tror faktiskt inte att det är det. Låt mig förklara:
För vår del, alltså min sambo och jag, känns det naturligt att dela på föräldraledigheten. Till min stora glädje verkar det vara fullt accepterat på både min och min sambos arbetsplats. Samtidigt misstänker jag att det inte skulle ha varit lika naturligt om inte pappamånaden hade införts. Jag kan bara jämföra med bekanta från andra länder, där det är självklart att kvinnan ska ta hand om barnen. Att pappan ska stanna hemma med barnet tycks ibland betraktas som en absurditet. (Stackars pappor, säger jag.) I det avseendet känns Sverige som ett bättre och modernare land än många andra. På något sätt måste det förstås hänga ihop med att vi i Sverige haft en aktivare och progressivare politik för att främja jämställdheten.
Argumentet som Göran Hägglund alltid brukar dra är att föräldrarna ska få bestämma själva, eftersom föräldrarna vet bäst. Och självklart måste det vara så - föräldrarna vet bäst. Det är inte heller rimligt att politiska beslut ska inskränka individers frihet bara för att det ska se bra ut i jämställdhetsstatistiken. Låt alltså föräldrarna själva bestämma fritt.
Saken är bara den att jag inte tror att det rör sig om ett fritt val. Inte på ett djupare plan, inte i ordets egentliga betydelse. Om det verkligen rörde sig om ett fritt val skulle jag förvänta mig att fördelningen mellan män och kvinnor vore ungefär 50-50. Nu är den snarare 20-80, det vill säga kvinnor tar ut fyra gånger mer föräldraledighet. Eftersom jag inte tror att detta på något sätt är genetiskt betingat, drar jag slutsatsen att det rör sig om ett strukturellt problem i samhället. Med andra ord rör det sig inte om ett fritt val. I ett friare, mer jämställt samhälle skulle ledigheten fördela sig annorlunda.
Det är här jag tror att saken blir komplicerad för mer högersinnade personer. Om individen själv får bestämma - hur kan jag då påstå att det inte är ett fritt val? Saken är att även om vi alla är individer ingår vi också i ett socialt sammanhang som vi aldrig kan frigöra oss ifrån. Så länge man utifrån vissa parametrar som exempelvis kön kan förutsäga hur en person kommer att bete sig kan man inte hävda att det handlar om fria val. Kön bär man alltid med sig. Klass bär man alltid med sig. Ingen är fri från sin egen historia.
Jag ser mig som progressiv och anser därför att sådana samhälleliga strukturer måste bekämpas. Ett argument för det är faktiskt just friheten - som det är idag fattar ju föräldrar beslut som bygger på samhälleliga konventioner och inte på fria individers fria vilja. En åtgärd för att förbättra läget vore att skärpa kvoteringen ytterligare och införa flera pappamånader. Man skulle faktiskt också kunna se det som att man gör föräldraledigheten mer individualiserad.
En viktig sak är dock att jag ser det som en tidsbegränsad insats. När föräldraledigheten fördelar sig rimligt jämnt mellan könen är det fullt logiskt att låta oss föräldrar styra helt själva. Om den ena föräldern tar ut 100% av föräldraledigheten för att det av någon anledning passar just den familjen ser jag inget problem med det så länge det inte alltid är kvinnan som är den som stannar hemma med barnen. I ett jämställt samhälle borde det vara lika vanligt att mannen gör det. Jag kan i och för sig tycka lite synd om både barnet och den förälder som väljer att inte vara föräldraledig, men om det nu är föräldrarnas, i sann mening, fria val, har varken jag eller någon annan rätt att lägga sig i det.
Alltså: öka tillfälligt kvoteringen tills statistiken ser anständig ut. Låt sedan hela makten återgå till föräldrarna. De är ju trots allt de som vet bäst.
För vår del, alltså min sambo och jag, känns det naturligt att dela på föräldraledigheten. Till min stora glädje verkar det vara fullt accepterat på både min och min sambos arbetsplats. Samtidigt misstänker jag att det inte skulle ha varit lika naturligt om inte pappamånaden hade införts. Jag kan bara jämföra med bekanta från andra länder, där det är självklart att kvinnan ska ta hand om barnen. Att pappan ska stanna hemma med barnet tycks ibland betraktas som en absurditet. (Stackars pappor, säger jag.) I det avseendet känns Sverige som ett bättre och modernare land än många andra. På något sätt måste det förstås hänga ihop med att vi i Sverige haft en aktivare och progressivare politik för att främja jämställdheten.
Argumentet som Göran Hägglund alltid brukar dra är att föräldrarna ska få bestämma själva, eftersom föräldrarna vet bäst. Och självklart måste det vara så - föräldrarna vet bäst. Det är inte heller rimligt att politiska beslut ska inskränka individers frihet bara för att det ska se bra ut i jämställdhetsstatistiken. Låt alltså föräldrarna själva bestämma fritt.
Saken är bara den att jag inte tror att det rör sig om ett fritt val. Inte på ett djupare plan, inte i ordets egentliga betydelse. Om det verkligen rörde sig om ett fritt val skulle jag förvänta mig att fördelningen mellan män och kvinnor vore ungefär 50-50. Nu är den snarare 20-80, det vill säga kvinnor tar ut fyra gånger mer föräldraledighet. Eftersom jag inte tror att detta på något sätt är genetiskt betingat, drar jag slutsatsen att det rör sig om ett strukturellt problem i samhället. Med andra ord rör det sig inte om ett fritt val. I ett friare, mer jämställt samhälle skulle ledigheten fördela sig annorlunda.
Det är här jag tror att saken blir komplicerad för mer högersinnade personer. Om individen själv får bestämma - hur kan jag då påstå att det inte är ett fritt val? Saken är att även om vi alla är individer ingår vi också i ett socialt sammanhang som vi aldrig kan frigöra oss ifrån. Så länge man utifrån vissa parametrar som exempelvis kön kan förutsäga hur en person kommer att bete sig kan man inte hävda att det handlar om fria val. Kön bär man alltid med sig. Klass bär man alltid med sig. Ingen är fri från sin egen historia.
Jag ser mig som progressiv och anser därför att sådana samhälleliga strukturer måste bekämpas. Ett argument för det är faktiskt just friheten - som det är idag fattar ju föräldrar beslut som bygger på samhälleliga konventioner och inte på fria individers fria vilja. En åtgärd för att förbättra läget vore att skärpa kvoteringen ytterligare och införa flera pappamånader. Man skulle faktiskt också kunna se det som att man gör föräldraledigheten mer individualiserad.
En viktig sak är dock att jag ser det som en tidsbegränsad insats. När föräldraledigheten fördelar sig rimligt jämnt mellan könen är det fullt logiskt att låta oss föräldrar styra helt själva. Om den ena föräldern tar ut 100% av föräldraledigheten för att det av någon anledning passar just den familjen ser jag inget problem med det så länge det inte alltid är kvinnan som är den som stannar hemma med barnen. I ett jämställt samhälle borde det vara lika vanligt att mannen gör det. Jag kan i och för sig tycka lite synd om både barnet och den förälder som väljer att inte vara föräldraledig, men om det nu är föräldrarnas, i sann mening, fria val, har varken jag eller någon annan rätt att lägga sig i det.
Alltså: öka tillfälligt kvoteringen tills statistiken ser anständig ut. Låt sedan hela makten återgå till föräldrarna. De är ju trots allt de som vet bäst.
Så här är det
Jag har passerat 30.
Jag bor med min sambo sedan ganska många år.
Vi har fått vårt första barn.
Jag har ett jobb som är kul och stimulerande.
Och så vidare ... ni förstår grejen?
Det är inte det att jag på något sätt vantrivs - tvärtom. Det är jättekul. Samtidigt grips jag ibland en smygande känsla att jag är på väg att bli tråkig och bekväm. Det blir alltmer sällan som man sitter uppe och diskuterar politik, filosofi, poesi eller vad det nu var man egentligen ägnade alla nätter åt när man var ung och fri. Med den distans som åren ger kan jag ibland se ner på de där ganska pretentiösa ämnena med viss ironi och misstänka att rätt mycket bara var en ursäkt för att få dricka vin och känna sig lite djup.
Samtidigt är det precis den attityden som har börjat störa mig hos mig själv. Varför ska man sluta fundera på sådana i grunden mycket viktiga frågor bara för att man börjar bli medelålders? Kanske vet ni hur det är - man tror sig på något sätt kommit fram till vem man är; man läser mest bara saker som stämmer med ens egen övertygelse; man håller sig till situationer där man känner sig bekväm; man utmanar inte sig själv och sina egna föreställningar längre.
Därför tänkte jag starta denna blogg: Bloggen för bevarandet av tankens elasticitet. Min förhoppning är att det kanske kan förhindra att jag så småningom blir en sur pensionär som ger ungdomar örfilar för att lära dem veta hut eller att jag en dag instämmande sitter och nickar när jag läser SvD:s ledarsida.
Därför tänker jag försöka skriva ner en del av de saker som dyker upp i mitt huvud. Förhoppningsvis är det någon därute som är intresserad av samma frågor, som tänker i liknande eller kanske helt andra banor och som kan bidra med synpunkter så att det blir en framåtsträvande diskussion. Därigenom kanske bloggen kan bidra till att tankens elasticitet hos oss båda kan bibehållas ytterligare en tid.
Japp, det var allt. Nu kör vi.
Jag bor med min sambo sedan ganska många år.
Vi har fått vårt första barn.
Jag har ett jobb som är kul och stimulerande.
Och så vidare ... ni förstår grejen?
Det är inte det att jag på något sätt vantrivs - tvärtom. Det är jättekul. Samtidigt grips jag ibland en smygande känsla att jag är på väg att bli tråkig och bekväm. Det blir alltmer sällan som man sitter uppe och diskuterar politik, filosofi, poesi eller vad det nu var man egentligen ägnade alla nätter åt när man var ung och fri. Med den distans som åren ger kan jag ibland se ner på de där ganska pretentiösa ämnena med viss ironi och misstänka att rätt mycket bara var en ursäkt för att få dricka vin och känna sig lite djup.
Samtidigt är det precis den attityden som har börjat störa mig hos mig själv. Varför ska man sluta fundera på sådana i grunden mycket viktiga frågor bara för att man börjar bli medelålders? Kanske vet ni hur det är - man tror sig på något sätt kommit fram till vem man är; man läser mest bara saker som stämmer med ens egen övertygelse; man håller sig till situationer där man känner sig bekväm; man utmanar inte sig själv och sina egna föreställningar längre.
Därför tänkte jag starta denna blogg: Bloggen för bevarandet av tankens elasticitet. Min förhoppning är att det kanske kan förhindra att jag så småningom blir en sur pensionär som ger ungdomar örfilar för att lära dem veta hut eller att jag en dag instämmande sitter och nickar när jag läser SvD:s ledarsida.
Därför tänker jag försöka skriva ner en del av de saker som dyker upp i mitt huvud. Förhoppningsvis är det någon därute som är intresserad av samma frågor, som tänker i liknande eller kanske helt andra banor och som kan bidra med synpunkter så att det blir en framåtsträvande diskussion. Därigenom kanske bloggen kan bidra till att tankens elasticitet hos oss båda kan bibehållas ytterligare en tid.
Japp, det var allt. Nu kör vi.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)