Med de rödgrönas nominering av en egen kandidat till talmansposten borde det stå klart hur svensk politik kommer att se ut framöver - om den borgerliga minoritetsregeringen sitter kvar förstås. SD ser ut att få precis den vågmästarställning som alla lovade att de inte skulle få. Och ansvaret vilar förstås ytterst hos statsminister Reinfeldt, som till varje pris tycks vara beredd att klamra sig fast vid makten. Som regeringschef är det hans ansvar att se till att regeringen har majoritet i riksdagen för den politik man vill föra - det är bara fånigt att somliga försöker få det till att det är oppositionens fel att SD får inflytande.
Från borgerligt håll har man konstaterat att minoritetsregeringar inte alls är något ovanligt i Sverige och att det oftast har fungerat bra tidigare. Konstaterandet stämmer i och för sig, men förutsättningarna denna gång är annorlunda. Tidigare socialdemokratiska minoritetsregeringar har kunnat överleva genom att samarbeta både vänsterut och högerut. Om de borgerliga menar allvar med att man inte tänker samarbeta med SD, återstår bara ett samarbete vänsterut och med en samlad rödgrön opposition kommer det inte att bli enkelt. Förutsättningarna för en regering på högerkanten att kunna överleva en hel mandatperiod utan förnedrande nederlag i riksdagen torde vara små - åtminstone så länge man inte lierar sig med SD. Detsamma gäller givetvis för en rödgrön regering som bara skulle kunna samarbeta högerut.
Det enda sättet att lösa den uppkomna situationen är att luckra upp blockpolitiken, som bevisligen inte fungerar när det kommer in ett ytterligare ett oberörbart parti som gör att inget av blocken får egen majoritet. En kraftfull regering som formeras kring mitten så att den kan samarbeta både högerut och vänsterut för att få igenom sin politik. Eftersom det politiska priset för en överlöpare till det andra blocket riskerar att bli mycket högt, när båda sidor gått till val med tydliga regeringsalternativ, är den enda alternativet förmodligen att samla småpartier från respektive block. Socialdemokraterna eller Moderaterna skulle helt komma att dominera annars och göra det svårt att samarbeta med det motstående lägret. Ett alternativ vore exempelvis en regering som berstår av MP, C och FP. Tillsammans skulle man bara få ihop 72 mandat, men man skulle kunna göra upp med S eller med M och på så sätt få ihop en majoritet för sin politik utan att SD får något som helst inflytande. Det kanske kommer att bli svårt för M att acceptera en sådan regering med tanke på valframgångarna, men faktum är - trots allt prat om att alliensen blev återvald - att regeringen förlorade sin majoritet i riksdagen. Om Reinfeldt menade allvar med de ord som Sahlin med flera till slut lyckades pressa ur honom om att han inte skulle göra sig beroende av SD så är det faktiskt dags att ta konsekvenserna av det nu och avgå så att en regering som kan finna stöd utan SD kan tillträda. För FP och C kan priset bli högt för att splittra alliansen, men Björklund är säkert med på noterna om han får bli utrikesminister och Olofsson skulle säkert gärna ta över finansministerposten. Möjligheterna till inflytande skulle tveklöst öka om man slapp undan M:s totala dominans i regeringsarbetet. Och vem vet - kanske blir det Wetterstrand, som i egenskap av ledare för det största regeringspartiet, helt otippat blir Sveriges första kvinnliga statsminister?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar