Så här är det

Jag har passerat 30.
Jag bor med min sambo sedan ganska många år.
Vi har fått vårt första barn.
Jag har ett jobb som är kul och stimulerande.
Och så vidare ... ni förstår grejen?

Det är inte det att jag på något sätt vantrivs - tvärtom. Det är jättekul. Samtidigt grips jag ibland en smygande känsla att jag är på väg att bli tråkig och bekväm. Det blir alltmer sällan som man sitter uppe och diskuterar politik, filosofi, poesi eller vad det nu var man egentligen ägnade alla nätter åt när man var ung och fri. Med den distans som åren ger kan jag ibland se ner på de där ganska pretentiösa ämnena med viss ironi och misstänka att rätt mycket bara var en ursäkt för att få dricka vin och känna sig lite djup.

Samtidigt är det precis den attityden som har börjat störa mig hos mig själv. Varför ska man sluta fundera på sådana i grunden mycket viktiga frågor bara för att man börjar bli medelålders? Kanske vet ni hur det är - man tror sig på något sätt kommit fram till vem man är; man läser mest bara saker som stämmer med ens egen övertygelse; man håller sig till situationer där man känner sig bekväm; man utmanar inte sig själv och sina egna föreställningar längre.

Därför tänkte jag starta denna blogg: Bloggen för bevarandet av tankens elasticitet. Min förhoppning är att det kanske kan förhindra att jag så småningom blir en sur pensionär som ger ungdomar örfilar för att lära dem veta hut eller att jag en dag instämmande sitter och nickar när jag läser SvD:s ledarsida.

Därför tänker jag försöka skriva ner en del av de saker som dyker upp i mitt huvud. Förhoppningsvis är det någon därute som är intresserad av samma frågor, som tänker i liknande eller kanske helt andra banor och som kan bidra med synpunkter så att det blir en framåtsträvande diskussion. Därigenom kanske bloggen kan bidra till att tankens elasticitet hos oss båda kan bibehållas ytterligare en tid.

Japp, det var allt. Nu kör vi.