Som småbarnsförälder har jag funderat en del på diskussionen kring kvoteringen av föräldraledigheten. Jag kan känna sympati både för de som vill införa fler pappamånader och de som vill ta bort dem helt. I själva verket vill jag bådadera. Låter det inkonsekvent? Nej, jag tror faktiskt inte att det är det. Låt mig förklara:
För vår del, alltså min sambo och jag, känns det naturligt att dela på föräldraledigheten. Till min stora glädje verkar det vara fullt accepterat på både min och min sambos arbetsplats. Samtidigt misstänker jag att det inte skulle ha varit lika naturligt om inte pappamånaden hade införts. Jag kan bara jämföra med bekanta från andra länder, där det är självklart att kvinnan ska ta hand om barnen. Att pappan ska stanna hemma med barnet tycks ibland betraktas som en absurditet. (Stackars pappor, säger jag.) I det avseendet känns Sverige som ett bättre och modernare land än många andra. På något sätt måste det förstås hänga ihop med att vi i Sverige haft en aktivare och progressivare politik för att främja jämställdheten.
Argumentet som Göran Hägglund alltid brukar dra är att föräldrarna ska få bestämma själva, eftersom föräldrarna vet bäst. Och självklart måste det vara så - föräldrarna vet bäst. Det är inte heller rimligt att politiska beslut ska inskränka individers frihet bara för att det ska se bra ut i jämställdhetsstatistiken. Låt alltså föräldrarna själva bestämma fritt.
Saken är bara den att jag inte tror att det rör sig om ett fritt val. Inte på ett djupare plan, inte i ordets egentliga betydelse. Om det verkligen rörde sig om ett fritt val skulle jag förvänta mig att fördelningen mellan män och kvinnor vore ungefär 50-50. Nu är den snarare 20-80, det vill säga kvinnor tar ut fyra gånger mer föräldraledighet. Eftersom jag inte tror att detta på något sätt är genetiskt betingat, drar jag slutsatsen att det rör sig om ett strukturellt problem i samhället. Med andra ord rör det sig inte om ett fritt val. I ett friare, mer jämställt samhälle skulle ledigheten fördela sig annorlunda.
Det är här jag tror att saken blir komplicerad för mer högersinnade personer. Om individen själv får bestämma - hur kan jag då påstå att det inte är ett fritt val? Saken är att även om vi alla är individer ingår vi också i ett socialt sammanhang som vi aldrig kan frigöra oss ifrån. Så länge man utifrån vissa parametrar som exempelvis kön kan förutsäga hur en person kommer att bete sig kan man inte hävda att det handlar om fria val. Kön bär man alltid med sig. Klass bär man alltid med sig. Ingen är fri från sin egen historia.
Jag ser mig som progressiv och anser därför att sådana samhälleliga strukturer måste bekämpas. Ett argument för det är faktiskt just friheten - som det är idag fattar ju föräldrar beslut som bygger på samhälleliga konventioner och inte på fria individers fria vilja. En åtgärd för att förbättra läget vore att skärpa kvoteringen ytterligare och införa flera pappamånader. Man skulle faktiskt också kunna se det som att man gör föräldraledigheten mer individualiserad.
En viktig sak är dock att jag ser det som en tidsbegränsad insats. När föräldraledigheten fördelar sig rimligt jämnt mellan könen är det fullt logiskt att låta oss föräldrar styra helt själva. Om den ena föräldern tar ut 100% av föräldraledigheten för att det av någon anledning passar just den familjen ser jag inget problem med det så länge det inte alltid är kvinnan som är den som stannar hemma med barnen. I ett jämställt samhälle borde det vara lika vanligt att mannen gör det. Jag kan i och för sig tycka lite synd om både barnet och den förälder som väljer att inte vara föräldraledig, men om det nu är föräldrarnas, i sann mening, fria val, har varken jag eller någon annan rätt att lägga sig i det.
Alltså: öka tillfälligt kvoteringen tills statistiken ser anständig ut. Låt sedan hela makten återgå till föräldrarna. De är ju trots allt de som vet bäst.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar